I går såg jag reprisen har Popcirkus . Jenny Wilson var med i programmet och spelade en skön låt, som heter "Clattering Hooves". Tyvärr hittar jag inte igen just den låten, så här kommer ett smakprov med Jenny Wilson med en annan bra låt.

Jenny Wilson- The Wooden Chair

Här kommer en skön melodi. Och det är väl skönt med någon sjunger på svenska för en gångs skull!  Det ska bli intressant att höra det kommande debutalbumet från Mitt Piano, som Alexandra Ramnewall kallar sig som artist. Men visst är det ett märkligt val av artistnamn?

Mitt piano- Små Små Steg

Konserten med Hello Saferide i går kväll var värd varenda krona! Jag blir så upprymd och lycklig av en bra konsert och i går var det dessutom nära till gråten för att Annika var så förbannat bra. Hon körde stenhårt på gitarren, sjöng med en varm röst och gav sig hän åt musiken totalt. Och hennes band och speciellt körtjejen var väldigt skickliga. När låten My Long Lost Penpal spelades fick jag ståpäls och hela kroppen reagerade med ett rus som ilade genom alla kroppsdelar.

Förbandet 2 White Horses var en positiv överraskning, de var två personer på scenen som lät som ett helt band. Helt klart värda att kolla in, sköna melodier och bra röster.

Men Annika var huvudakten och det märktes. När hon hyssjade publiken inför finstämda låtar så blev alla tysta (alla- förutom två idioter som stod och pratade högt och tydligt i baren med höga mansrösten, skäms på er!). När Annika sa till publiken att de gärna fick klappa med i låten-men bara om publiken klappade i takt- så hängde alla på. 

Lycka helt enkelt. Nästa konsert som jag ska på ligger en månad framåt i tiden, då är det dags för Anna Ternheim, och jag känner på mig att det också kommer att blir en bra stund.

---

Update: Det var tydligen flera som tyckte som jag. Lägger upp länkarna till recensionerna hon fick.

Recension i Sundsvalls Tidning
Recension i Dagbladet

Nu har jag börjat att ladda inför kvällens konsert med Hello Saferide (hon heter egentligen Annika Norlin och har även gjort sig känd som Säkert! när hon framför sin musik på svenska). I programmet Popcirkus som sändes häromdagen så fick Hello Saferide högst betyg av ett gäng pensionärer när de skulle betygsätta modern popmusik.

Undra om man kommer att träffa på några pensionärer på konserten i kväll?

Hello Saferide- Anna


Säkert! - Vi Kommer Att Dö Samtidigt

Här kommer ett klipp på ett intressant blindtest av instrument som Musikministeriet har gjort, som visades i kväll på teve.  Man testar en panel om de kan höra skillnad mellan svindyra instrument och "skit-instrument". Sevärt!

Hur många rätt får ni? Jag bommade en av tre.

Ur Musikministeriet 090203

Det känns tomt. Det känns ensamt. Vad ska nu mina kvällar fyllas med när hela säsong ett av Six Feet Under är avverkad?

I morse hallucinerade jag. Min mobiltelefon ringde ett par minuter innan min väckarklocka ringde-precis som vanligt. Men i stället för att automatisk drämma till snooze-knappen på väckaren som är placerad på fönsterbrädan, så stod jag kvar ett tag och funderade vid fönstret. Det var ett stort bekymmer för mig klockan sex i morse hur jag skulle hålla reda på två lik och i vilka kistor de skulle placeras i, nu när två klockor hade larmat om att två kroppar var på väg in.

För er som inte vet om det, så utspelar sig en del av handlingen i Six Feet Under på en begravningsbyrå.

Vilken tur att säsong två är beställd så att jag kan hallucinera vidare.

Trailer Six Feet Under, säsong 1

Just nu gör jag inget annat än att titta på säsong ett av Six Feet Under. Det är sjukt vad insnöad jag blivit på serien nu när jag sett den så intensivt under två dagar. När jag blir kissnödig och behöver gå på toaletten, så pausar jag dvd:n och sen halvspringer jag till badrummet för att trycka ut kisset så fort som möjligt ur blåsan. Allt för att komma tillbaka till Nate, Claire och David och de andra i Six Feet Under på kortast möjliga tid. Och det där med att laga mat och diska det är bara onödiga ting.

Den som har gjort omslagsboxen till säsong ett är i mina ögon lite av ett geni. Boxen ser ut som en kista och när man lyfter på locket  står det i botten Det är oundvikligt, här ska vi alla hamna. Sånt uppskattar jag. Själva boxen alltså och att det finns någon som verkligen har tänkt till vad det gäller designen och känslan.

Det enda som är illa med serien är den svenska översättningen på titeln - Båda fötterna i graven. Varför? Varför översätter man ens titeln på serien, vilket snille kom på den idén?

Nu blir det ett avsnitt till innan det är dags att få lite sömn. Bara ett avsnitt till. Om jag får svårt att sova så kan jag ju i och för sig se två avsnitt till...

Här ska spelas The Killers skiva Day & Age på hög volym. Snabeldraken ska flyga fram och lite vatten ska skvättas på golven. Sen ska jag blöta ner mig själv och ta en sväng på staden. Det är fucking lovely med helg.

The Killers- Human

Shit. Vilken låt jag hörde nyss för första gången; Oh Shanghai med Frida Hyvönen. Lyssna helst på låten i den inspelade versionen som finns på hennes nya platta Silence Is Wild. Med kör och trummor till så blir den oförglömlig!

Sätt dig ner. Skruva upp volymen högt så att ljud fyller hela rummet. Njut.

Frida Hyvönen- Oh Shanghai

Måndag. Lägenheten är helt nedsläckt och jag tittar på film, den andra filmen som jag precis börjat att se är Disturbia. En annan film med Anthony Hopkins är redan avverkad, den hette... Bristande bevis (eller egentligen Fracture). Sen ska jag nog se ytterligare en film. Och kanske en till.

Ja, det är måndag och jag känner mig håglös. Måndagar är värdelösa. Tillbaka till täcket och kudden i soffan.

Här hade man varit ambitiös och ställt väckarklockan i dag på halv tio. Men nio timmars sömn räckte tydigen inte så jag somnade om och sov en timme tills en kompis ringde och väckte mig med ett hurtigt "mäh, ligger du fortfarande och sover"? Äh, vafan. Låt mig sova. Jag skyller på förkylningen.

Man kanske ska kicka igång sig själv med en Red Bull, det står några överblivna burkar i ett skåp någonstans från nån fest. Kanske en värktablett på det också så huvudvärken försvinner. Så får det bli. Hoppas jag blir en sån där batteri-kanin som bara går och går hela dagen och hela natten sen.

Nu blir det musik på hög volym, bland annat så tänkte jag lyssna igenom Pernilla Anderssons skiva Gör Dig Till Hund.

Pernilla Andersson-  Johnny Cash & Nina P

När jag jobbade i måndags hade jag fått ett mail från en arbetskompis till mig. Han hade bifogat en länk till ett Youtube-klipp. Undra om det fanns en viss anknytning till dansbandskvällen vi hade på jobbet strax innan jul? I alla fall, den här låten är så där hurtig så att man bara vill spy. Hurtighet och dansbandstakter i en äcklig smet tillsammans måste vara djävulens konstellation.

Eller vad säger ni om följande textrader?

När allt går snett på jobbet en dag
och chefen blir vresig och vrång
han gormar och skäller på alla och allt
ja så är det varje gång
en del slår gärna dövörat till
men jag har ett bättre knep
med hjälp av en liten finurligt manick
som är fästad i ett rep

JA, då plockar jag fram min jojo, min jojo, min jojo

Där hör ni hur lätt det är att lösa små problem som man har i vardagen. Plocka fram en leksak och gör lite tricks så känns genast allt lite bätte. Svårare än så är det inte. Det funkar tydligen att avleda tullen med några snurr-tricks också om man får tro texten.

Även befäl i försvaret ska bli imponerade när man plockar fram sin jojo.

Jag ska på trettioårsfest på lördag. Undra om man ska ta och inhandla en jojo tills dess så kanske man blir festens entertainer? Ibland har jag faktiskt blivit kallad för Jojo så ett artistnamn har jag redan och det kan ju vara så att några tricks man lärde sig när man var tio år sitter i. Bara handleden gör en knix.

Jigs- Min Jojo

För ett tag sedan hittade jag ett klipp hos Trettioplus som jag måste visa er. Det är hög igenkänningsfaktor i texten (som ni hittar här nedanför) och när man tittar på videon. Frågan är väl egentligen om man borde vänja sig? Måste livet gå på rutin? Jag får panik när jag tänker på det.

Det här är den mest ångestframkallande låt jag någonsin hört. Bara signalen av väckarklockan i början gör så att man får obehagskänslor i hela kroppen.

Kjell Höglund-  Man vänjer sig


Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst
kan inte äta, dricker kaffe, åker buss till jobbet
där är långa, trista timmar, meningslösa klyschor
ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt
och pratar strunt och skrattar till
men man vänjer sig
man vänjer sig

Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
det är nån annan som drar nytta av det
ingen aning vem
man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
hämtar sina pengar
det känns dumt och idiotiskt
men man vänjer sig
man vänjer sig

När man kommer hem på kvällen
har man glömt att stänga fönstret
det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
man har glömt att köpa mat
fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor
man vänjer sig
man får vänja sig

Man tar magnecyl mot huvudvärken, dåsar framför tv:n
grannen går på toaletten och det brusar i rören
man är trött och går och lägger sig
och grannen grälar med sin fru, trafiken är oändlig
det är omöjligt att sova
men man vänjer sig
man måste vänja sig

Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig

Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig

Annie och jag har gett oss fan på att kunna två verser på den här låten, när klockan slår tolv på nyårsnatten. Undra om vi kommer att lyckas? Ett är säkert- det kommer inte att låta vackert. Så har ni vägarna förbi Gräftån och hör något som låter som ylande hundar, så vet ni vad det är.

Gott nytt år allihopa och drick en massa bubbel!

ABBA- Happy New Year

Nu har jag precis lyssnat igenom Timo Räisänens coveralbum  "...And Then There Was Timo" som han släppte i november. Där finns bland annat tolkade versioner av Mariah Carey's powerballad Without You och Sonny & Chers I Got You Babe. Otippat!

Fan vad jag gillar Timo. Det är sån lidelse i allt han gör. För ett och ett halvt år sedan såg jag en konsert med honom i Stadshuset och det var magiskt. Jag fick ont i magen för att det var så bra och det var den konserten som fick mig att inse hur mycket jag har missat genom att inte gå och lyssna på livemusik.
 
Nu ska jag lyssna igenom hans coveralbum igen på hög volym samtidigt som jag tar mig ett skumbad. Ett glas vitt skulle nog passa in på badkarskanten.


Foton av Fredrik Harken från timoraisanen.com

Dagen till ära bjuder jag på en julsång som jag faktiskt gillar. Julmusik anno 2008 kan vara bra.

It's not all in my favor
So whatever you say, it’s all fine by me
Who the fuck anyway wants a Christmas tree
’Cos the snow keeps on falling even though we were bad
It’ll cover the filth, we should both just be glad
and spend spend spend this Chris-Christmas together


The Hives & Cyndi Lauper - A Christmas Duel

Lyssna på den här låten, Rock & Roll med Eric Hutchinson. Det är ett skönt gung och en mjuk härlig röst som Eric Hutchinson bjuder på.

Något har hänt och mina måndagar har de senaste tre veckorna varit bra! När man mår bra så är det sån här musik man ska lyssna på. Det har varit en bra måndag på jobbet och en bra kväll.


Eric Hutchinson- Rock & Roll

 

Just nu sitter jag och tittar på reprisen av Idol-finalen. Och de här opera-killarna Il Divo framför The Winner Takes It All på italienska (antar jag). Det är pampigt och storslaget.

Men de ser ut som och låter som skitnödiga muppar. Sånt här tål jag inte alls och det kliar i hela mig.

Lily Allen är aktuell med en ny singel, The Fear! Det ska bli kul att höra hennes nya album när det kommer eftersom jag gillade hennes förra album skarpt. Speciellt låten Alfie var en favorit från hennes debutskiva.

Tänk att jag har hört Alfie så många gånger, men inte förrän i kväll tittat på videon. Jag får ett helt annat intryck av låten när jag ser videon. Och jag tror inte att det är till det bättre, för det är ibland så att den bild man skapat sig av låten i sitt huvud är bättre än vad videon är.

Lily Allen - The Fear



Lily Allen - Alfie

Gång på gång återvänder jag till tjejen med den makalösa rösten- Eva Cassidy. När jag grubblar och känner mig lite nere så känns hennes mjuka röst som en tröst, den bäddar om mig på något sätt.

Eva Cassidy- Time After Time