Det är fruktansvärt tråkigt att läsa körkortsteori. Speciellt eftersom mycket av grejerna som står i den där boken är så självklara. Jag vet redan att barn är oberäkneliga. Jag vet att man ska anpassa hastigheten efter väglaget.

Sen är det väldigt ointressant att läsa om batterivätska består av destillerat vatten och svavelsyra och hur avgassystem fungerar. Gääääsp. Dubbelgäsp.

Hur ska jag motivera mig? Jag skulle behöva någon som förhör mig muntligt på det här för att bli lite taggad och förbannad för att jag inte kan allt. Så känner någon sig manad att förhöra mig så är det bara att höra av sig.

Återgår till boken. Suck.

För en timme sedan tyckte jag att det var underbart att jag inte hade några planer för kvällen. En lördag kväll hemma för en gångs skull. Nu börjar jag att bli lite rastlös och har svårt att sitta still.

Det ser ut som att det blir till att bänka sig framför teven i kväll. Kanske skulle man titta på människor i trikåer i Stjärnor på is och sen se en röd Clas Malmberg försöka sjunga i Sing-A- Long i kväll? Det verkar luta åt det.

Hjärtat värker. Det är något desperat och längtansfullt över den här låten som får mig att känna smärta.

Frida Hyvönen (med Markus Krunegård) - Dirty Dancing

I kväll läppjar jag lite på den godaste glöggen av de alla; Blossa 04 med smak av vinteräpple. Glöggen dricks kall och i glaset ligger det ett par isbitar. Det smakar bäst så.

Det var en revansch-sugen Johanna som tog sin elfte körlektion i dag! Och det finns inte så mycket att berätta, det gick bra och jag känner mig mycket nöjd. I 40 minuter snurrade vi runt i stan utan några större incidenter. Om jag bara kunde få in i skallen att jag inte ska vara så försiktig på gasen bara, så skulle det bli ännu bättre.

Nu börjar jag bli otålig och less på att vänta på handledartillståndet från Länsstyrelsen, som krävs innan jag får övningsköra privat. Hoppas att det landar på min hallmatta i morgon med posten. Jag vill köra mer, mer, mer!

På väg till körskolan i dag så gick jag och halv-hopsade lite i smyg. Ni vet sådär som man gjorde när man var liten för att man hade så mycket spring i benen och var så glad. Just i dag kändes det så kul att gå till körskolan och inte ett dugg betungande, tvärtom så har jag ända sedan förra lektionen sett fram emot att få köra bil igen och lära mig mer.

Väl på körskolan så betalade jag för dagens och morgondagens lektion med ett leende (trots att det var 900 kronor rakt av som drogs från mitt konto). Körskolläraren gav mig nyckeln till bilen utan att tveka redan innan vi klivit utanför dörrarna på körskolan. Jag hoppar in vid förarplatsen och ställer in sätet, ratten och speglarna och vrider om nyckeln.

-Lugna dig lite, låt bilen stå ett tag nu. Nu ska jag ha lite teoridragning med dig innan vi sticker iväg! säger plötsligt min körskollärare.

Hoppsan. Jag som inte har läst så mycket teori. Han visar bilder och frågar mig om olika trafiksituationer i korsningar och vilka regler det är som gäller. Och jag som tyckte att jag kunde det, svarar rätt på tre av sju situationer. Hoppsan. Men jag skrattar lite och skyller inombords på att det var väldigt otydliga bilder. Förnekelse kallas det visst.

Så är det då dags att bege sig iväg från stan. Jag höjer kopplingen till dragläge och funderar varför bilen känns så konstig. Det känns inte alls bra.

-Nu har du glömt två viktiga saker, hör jag från sätet bredvid.
-Mmm, att släppa handbromsen och att lägga i en växel, mumlar jag lite halvgenerat.

DOOH! Crap. Pinsamt.

På väg ut från stan får jag motorstopp två gånger. På väg upp på Södermalm så slirar jag till lite i en backe och det känns lite läskigt. Bland alla smågator frågar min körskollärare mig hela tiden saker; "vad gäller här, vem har företräde, varför?" eller "vad är det där för skylt och vad betyder den?". Och jag svarar högerplikt, stopplikt, väjningsplikt, flervägsstopp, svängningsregeln, utfartsregeln, avsmalnande väg från höger, vi har företräde...bla bla bla bla.

Det är bara att erkänna- jag blev halvstressad och gjorde inga bra inbromsningar. Min dåliga växling kom tillbaka och krypkörningen jag har lärt mig var ett minne blott.

HELVETE.

Men i morgon, då jävlar.

För ett par dagar sedan fick jag ett tips av en kompis. Hon tyckte att jag skulle lyssna på en låt, Trouble Is A Friend med Lenka. Åh så bra den är! Tack för tipset Z:a, den är helt i min smak. Lenka är en tjej från Australien och hon har fått ett par låtar spelade i Grey's Anatomy och tydligen även i Ugly Betty.

Eftersom jag tjyvkikat lite på kommande avsnitt av Grey's kan jag intyga att Grey's och bra musik  är en makalös kombo.


Foton: pressbilder från Lenkas hemsida

Det gick bara inte att motstå längre. Jag var tvungen att yearbooka mig själv. Många gånger, eftersom det var så grymt kul att se resultaten. Fotona här är förmodligen roligare för mig än vad de är för er. Men prova på er själva här.

På ett av fotona ser det ut som att jag är Kicki Danielssons dotter. Annars gillar jag den mörka pagen från '68 och brillorna från '60. Afron är inte dum den heller. Vad tycks?


1958, 1960, 1966 och 1968.


1974, 1978, 1984 och 1986,

Checka in, jag är rätt snygg som kille.

1954, 1970 och 1978.

Hela helgen har jag gått och längtat efter mat från Tandoori. Tanken var att jag skulle dit förra veckan med ett gäng från jobbet, men det blev inställt för min del. I stället så gick jag och en tjej från jobbet dit i kväll och myste på. Och vilken lyx att äta ute på restaurang en måndag kväll!

Ni bara måste prova deras tomatsoppa som de har som på menyn som förrätt. Det har pratas om den här tomatsoppan och att den skulle vara något utöver det vanliga, så i dag beställde jag in den vackra röda rätten för att se om ryktet var sant. Den. Är. Gudomlig. Hur kan en soppa vara så fruktansvärt god? To die for, som någon lite mer cool bloggare skulle ha skrivit.

Helt plötsligt kändes det inte så jobbigt med måndag. Det är kanske så att man borde unna sig lite lyx på måndagar så att de inte känns så hemska?

Mina tankar finns hos vänner som prövas och har en jobbig tid. Var starka.

Eva Cassidy- Bridge Over Troubled Water

Det slog mig just att när jag gick till jobbet i tisdags så hörde jag en makalös livespelning på P3:s Morgonpasset. Det var Marit Larsen, en norsk tjej som lät glad och som spelar på ett rött leksakspiano. I de klipp som finns på Youtube spelar hon samma sång på ett tåg, i tunnelbanan och vid ett fruktstånd.

Det här gillar jag. Tänk om hon kunde stå på torget och sjunga nästa gång jag går förbi? Då skulle jag bli lite lycklig.

Marit Larsen- If A Song Could Get Me You

På nyheterna i går så hörde jag att Postens VD Lars G Nordström har 900 000 kronor i månadslön. Fattar ni? Niohundratusenkronor! Nästan en miljon i månaden. Han har en otroligt mycket högre månadslön än vad de allra flesta har i årslön.

Är en människas kompetens någonsin värd så mycket pengar? Kan han så mycket?  Gör han en insats i samhället som ska avlönas på det här sättet? Jag ifrågasätter det starkt. En VD som har arbetat inom den finansiella sektorn kan inte vara värd nästan en miljon i månaden för att styra Posten-skutan.

Läs mer här.

Foto från Posten.se / fotograf Bengt Alm

Det var bara att hoppa in vid förarplatsen direkt i dag-har man en gång kört från stan så finns det ingen återvändo antar jag. Min körskollärare hade redan på föhand informerat mig om att han tänkte köra stenhårt med start i backe, backning och uppfång i dag. Det här med backning är en av de saker som jag har gruvat mig allra mest för.

Det gick si och så med backningen, men jag förväntade mig inte att det skulle gå bra första gången heller. I början av backningen runt hörnet, så gick det bra. Sen rattade jag lite fel och kom för långt ut i vägen gång på gång.

Min körskollärare bad mig att titta på hjulspåren i snön efter min backning.

-Vad tycker du, hur ser din backning ut?
-Det är klockrent såklart, jag backar skitsnyggt-det ser du väl. Vääldigt rakt och snyggt, svarade jag med en stor portion ironi.

Och jag brusade såklart upp lite för att jag blev så irriterad på mig själv för att jag gjorde fel. Nästa gång går det förhoppningsvis betydligt bättre.

Start i backe kändes däremot riktigt bra.  Dessutom fanns det inte en antydan till nervositet eller hjärtklappning i dag. Inte i stan, inte vid vänstersvängar, inte när det var trångt vid en buss. Ingenstans! Har jag tappat mitt vett? Orkade jag inte stressa upp mig för att jag var hängig? Eller har jag börjat vant mig lite vid att köra bil? Man kan ju hoppas att det är det sista, men jag törs knappt tro att jag kan börja slappna av lite framför ratten redan.

Nyvaken och slö. Ryggen värker, huvudet dunkar och öronen spränger.

Det känns som att jag har sovit i ett och ett halv dygn, med undantag för några vakna pauser då jag sagt hej till näsdukarna och tekoppen. Här hemma ser det ut som ett bombnedslag, jag har lämnat alla grejer där jag har använt dem utan att bry mig. Febern är på god väg ner. Och tack och lov för det, för det är inte speciellt kul med 39 graders feber. Man känner sig rätt eländig.

Så vad ska jag göra i dag då? Jo, knapra Alvedon och duscha så jag känner mig pigg inför den dubbla körlektionen som är inbokad i eftermiddag. Bara att duscha känns som ett helt projekt. Så hur ska det gå att köra bil?

Kanal 5 ska sända ett dejtingprogram med Linda Rosing. Som den mediakåta tjej hon är så ställer hon såklart upp på ett sånt förnedrande format. Men hon har kanske inte har vett att förstå att det är ett humorprogram som Kanal 5 är ute efter.

För det kan väl inte vara ett allvarligt menat programformat? Det är väl meningen att man ska skratta?

Varje gång trailern inför Rosings kommande program visas så skrattar jag högt och rått. Det är bara såå kul när hon försöker le lite förföriskt med sina ankläppar.

I vanliga fall när jag går till jobbet varje morgon, så känner jag alltid en underbar krispig doft av kaffe som slår emot mig ett par meter utanför entrén. Varje dag sniffar jag till lite extra för att det luktar så härligt. När jag väl satt mig framför datorn och startat upp alla program tar jag med mig min stora kopp och går till lunchrummet för dagens första kaffetår.

Men inte i dag. I stället gjorde jag i ordning en kopp te med lite honung i. Och så fortsatte det hela dagen. Kopp efter kopp. Grönt te med citronsmak. Någon sort som hette Darjeeling. Svart te med persika och passionsfruktssmak. Earl Grey. Det var längesen som jag drack så mycket te. Jag borde ha förstått att det var något som var fel.

Nog för att jag har harklat mig lite under dagen och haft huvudvärk som bankat, bankat och bankat i hela skallen i två dagar. Och jag har snytit mig lite extra under dagen och knaprat ett par alvedon. Men jag var inte förberedd på att min hals efter en halvtimmes tupplur  på soffan skulle vara alldeles igensvullen och att febern har kommit smygande.

Det verkar som att det blir ett par dagar hemma i soffan. SUCK. Jävlar.

Eftersom jag framöver ska övningsköra med min mamma så bestämde jag mig för att ta med henne på en lektion. För att lugna ner henne lite genom att visa vad jag kan och för att hon ska se hur lugn min körskollärare är (jag hoppas självklart på att hon ska härma honom).

Innan körlektionen så hade hon fått stränga förhållningsorder om att hon skulle vara knäpptyst, tyst som en liten mus. Och under den första kvarten så var hon helt fantastiskt tyst, så tyst så jag glömde bort att hon satt i bilen! Inte förrän min körskollärare gick igenom start i backe och lät bilen åka en bra bit bakåt så hördes ett litet skrik från baksätet...."ooouuuh!".  Men det var lite obehagligt så det var inte alls konstigt.

Sen var det min tur att prova att starta i backen på tre olika sätt. Några fan, fan, fan och HEEELVETE slinker ur mig rent instinktivt när det inte går som jag vill. Vid tredje, fjärde försöket på en start-varianterna så hörs från baksätet det jag har väntat på.

-Johanna, du måste ju lyssna på vad han säger. Gasa mer då! Lyssna vad han säger!

Så helt plötsligt hade jag två instruktörer med mig i bilen. Men jag ska inte gnälla, för efter det lilla insticket så var hon tyst igen. Det gick över förväntan, så tack för det mamma!

Och hörrni. Jag körde från körskolan direkt i dag utan några missöden. Och mina ångestkänslor verkar lägga sig, det är knappt så jag varit nervös under dagen. Yiiiha.

Refrängen till den här låten har snurrat runt runt i mitt huvud i dag. Och det är verkligen så att jag hatar måndagar.

Boomtown Rats- I Don't Like Mondays



Fast den här versionen med Tori Amos är fan så mycket snyggare.

Tori Amos- I Don't Like Mondays

Min helg har varit helt fantastisk, jag har utnyttjat den och umgåtts med människor som jag bryr mig om och som är viktiga för mig.

Sång, dans, god mat, intressanta samtal och en gullunge gjorde min helg! Trots lite sömn så känner jag mig pigg och väldigt glad i dag och njuter av känslan av att helgen varit så bra.

Inflyttningsfest hos Karro & Stefan (vi hade blivit tillsagda att matcha inredningen, promise)




Middag på Oscar



Besök hos familjen Brandström

Min sjätte körlektion och jag känner mig väldig nöjd! För första gången har jag i dag kört på E4:an. Det kändes bra. När jag gick till körskolan från jobbet så försökte jag visualisera hur bra min körlektion skulle gå.

Inget kommer att få mig uppstressad.
Jag kommer att vara en gudinna på att växla.
Det kommer gå skitbra.
Mina svängar kommer att vara tighta och felfria.
Mina inbromsningar kommer att vara så mjuka så att man kan sitta med ett fullt glas med vatten i bilen utan att spilla.

Alla punkter gick inte 100%. Det här med växlingen är en akilleshäl som jag verkligen måste jobba på. Men jag stressade inte upp mig lika mycket som tidigare vilket är ett stort framsteg. Och jag är för första gången nöjd efter en lektion!

Vad ska man säga? Jag en sucker för sjungande coola tjejer-och Anna Maria Espinosa är en cool tjej med ett skönt sound. Under en längre tid har man hört talas om henne lite nu och då men inte förrän nu den 22 oktober kom hennes debutalbum Glowing With You. Tidigare i år släppte hon singeln To Win My Love som snurrade på radion en del.

Tydligen så är det Anna Maria som sjunger låten i AMF Pensions reklamfilm. Det hade jag inte en aning om förrän nu.

Anna Maria Espinosa- If I Had A Little Moonlight

Det kanske låter som att det går väldigt dåligt med min bilkörning när jag skriver här, men det är ju roligare att berätta om saker som går dåligt än som går bra. Dessutom har jag ett behov av att vräka ur mig lite direkt efter körlektionerna och då kommer jag inte ihåg det som jag har gjort bra utan bara sånt som gått fel.

Egentligen går det hyfsat bra. Så ni vet (och speciellt så att mamma som ska övningsköra med mig vet).

Ännu en gång så sade jag i dag nej till att köra från körskolan. Jag borde verkligen försöka att få några körlektioner när det inte är så mycket trafik ute så att jag kan testa att köra från stan.

Väl utanför stan så försöker min körskollärare få mig att svänga ut på Bergsgatan. Och jag försöker med det. Men ajajaj, det går verkligen helt åt skogen! Med bilar framför mig och bakom mig och bredvid mig så lyckas jag inte krypa fram med hjälp av koppling och broms, utan bilen dör gång på gång. Stress. Panik. Blockering.

-Hjälp, jag behöver hjälp! Det går inte! Du måste hjälpa mig, hasplar jag ur mig till körskolläraren.

Tror ni att han hjälper mig på en gång? Inte. Icke sa Nicke. No way. Utan han låter mig försöka ett par gånger tills han inser att jag inte kommer att komma därifrån för att jag stressat upp mig så mycket. Och jag är inte heller speciellt duktig på att krypköra med koppling och broms.

Efter ett tag ska vi svänga upp från Storgatan i en backe. Parkerade bilar, mötande bilar och det enda jag ser är den lilla glugg som jag ska komma igenom utan att köra på den mötande bilen. Dags att växla ner och jag lägger i tvåan. Tror jag. I stället har jag lagt i fyran och bilen tvärdör såklart.

Så där står vi. I en backe och blockerar eventuell kommande trafik från Storgatan.

Hur i hela helvete ska jag komma härifrån, är den enda tanke som far genom mitt huvud. Och hur många sekunder tar det innan jag blir påkörd? Som vanligt så är min körskollärare lugn som en filbunke och säger att det inte gör något att vi står mitt i vägen. Han verkar inte vara så rädd om sitt liv.

Och där står vi. Och jag försöker att komma iväg. Det känns som att bilen tar en del stryk innan jag med nöd och näppe lyckas ta mig uppför backen. Man kan verkligen säga att min första start i backe var långt ifrån planerad. Undra hur ofta de byter koppling på körskolebilar?

Helgen i Stockholm fått mig att grubbla otroligt. Skulle jag klara av att bo där? Jag, den inbitne Sundsvallsbon?  På ett sätt vore det väldigt kul, för det finns så mycket fler möjligheter där nere än här i lilla Sundsvall. Tänk bara vad många konserter det finns där nere som man kan gå på. Och på en söndag är man inte begränsad till några enstaka öppna fik.

Men det finns såklart en stor nackdel med Stockholm. Stressen. Jag försökte gå i ett lugnt tempo i tunnelbanan, men det var en omöjlighet. Stress, stress, stress. Det är helt sjukt.

Den största fördelen med Stockholm är helt klart alla jobbmöjligheter. Lite lockande är det allt.

Den här är en låt som sätter sig efter en lyssning och det är inte så konstigt eftersom det är så mycket repetitioner i låten.

Versionen här nedanför visar låttexten och har på Youtube 1 231 kommentarer i dagsläget. Personligen gillar jag rytmen i refrängen, det är ett coolt sätt att använda ljud på. Vad tycker ni om den?

M.I.A - Paper Planes

Fyra och en halv timmes restid i en varm proppfull buss på väg hem från Stockholm är inget drömscenario. Men det var det värt eftersom helgen i Stockholm har varit kanonbra. Tack Helena och Andreas för en trevlig helg!

Brevid mig på bussen på väg hem från Stockholm satt en vänlig utländsk man. Han bjöd mig på clementiner, som jag först tackade nej till av ren automatik. Men när han insisterade tackade jag till slut ja till en av de orangea frukterna (bakom mig i bussen satt en bekant som jag hade pratat med och även hon blev erbjuden en clementin). Tio minuter senare försökte han få mig att smaka på kalkonmortadella och något specialbröd. När jag tackade nej och lade till att jag var vegetarian såg han lite ledsen ut.

Efter ett litet tag åkte en stor kartong fram som var full av bakverk i alla dess former och varianter och när jag tackade nej till dessa så kände jag mig som en usling.

- Det är jag som har gjort dom, du vet jag är bagare, sa han besviket och försökte ännu en gång få mig att ta en av alla dessa friterade saker.

Vi pratade på ett bra tag innan jag sjönk in i min tidning och pluggade igen öronen med musik. Framför mig i långa rader satt det människor som fixerade blickarna mot ett svart fönster eller mot ett grått golv i mittengången på bussen. För hemska tanke, tänk om den du sitter brevid skulle börja prata med dig. KATASTROF. Eller?

Det slog mig verkligen hur torra, kalla och trista vi svenskar är som kan sitta en hel bussresa bredvid någon utan att ens tilltala personen på flera timmar. Trots att man sitter så otroligt nära varandra så att man ibland rör vid den som sitter på sätet bredvid. Om du sköter ditt, så sköter jag mitt. Mannen bredvid mig bjöd verkligen till och ville göra bussresan lite trevligare och då blev jag ställd eftersom man är så ovan det beteendet. Är det inte lite tragiskt?

Av någon anledning spritter det i hela min kropp och jag känner för att hitta på en massa saker! Under eftermiddagen i dag fick jag ett infall och började tänka på att fara ner och hälsa på Helena i Stockholm i helgen. Ju mer jag tänkte på det, desto mer lockande kändes det.

Efter att ha kollat lediga bussplatser så hörde jag med Helena. Klappat och klart! Helgen tillbringas i Stockholm.

Bussen går direkt efter att jag har slutat jobba. Nog för att det kan vara lite jobbigt att skumpa på en buss i fyra timmar, men för 440 kronor tur och retur kan man verkligen inte klaga (tåget skulle ha kostat 1300-1400 kr och det är jag faktiskt för snål för). Det kan vara rätt skönt att lyssna på musik och tänka lite ett par timmar.

Nu är det dags att rafsa ihop lite kläder i resväskan, bara tvätten torkar någon gång. Trevlig helg!

-Ska du köra här från körskolan i dag?
-Aldrig. Du är inte riktigt klok. Klockan är kvart i fem, det är massvis med bilar och bussar och såna farliga saker ute nu.

Min körskollärare kliver in vid förarplatsen och vi åker iväg en bit bort från stan. Och allting börjar så fruktansvärt dåligt. Jag känner att jag sitter fel, jag kan knappt använda kopplingen och bromsen och det här med att växla känns som en omöjlighet.

Under hela dagen har jag gått och haft en klump i magen och ett grått orosmoln ovanför mitt huvud. Och det berättar jag för min snälla körskollärare.  När man är nervös och stressad så existerar helt plötsligt inte något så banalt som social vett och etikett. Jag svär lite, muttrar lite och säger åt min körskollärare att jag vill ha två högerfötter eftersom min vänster fot känns oduglig ibland.

Efter ett tag känns det bättre och jag blir instruerad än hit och än dit på några gator. Och jag inser plötsligt att jag är på väg ner på Storgatan. Pjuuh, efter ett tag får jag svänga av från Storgatan. Vi kör runt i några kvarter och sen inser jag på nytt att jag är på väg mot Storgatan. Jag kör en bit och polisstationen kommer väldigt nära. Som är sista utvägen innan det börjar bli riktigt farligt.

-Meen, varför säger du inte åt mig att svänga?
-Vart tror du att vi är på väg? svarar min körskollärare och det låter som att han ler lite.
-Neeeeeeeeej, inte mot rondellen och stan! svarar jag med lätt stressat tonläge.
-Du har inte så mycket att välja på nu.
-Okej. Men då tänker jag svänga höger vid rondellen i så fall.
-Det är exakt det som du ska göra.

Rondellen kommer snabbt mot mig. Massvis med bilar med ljuskäglor som syns överallt. Bilar, bilar och bilar, men det blir strax en lucka i flödet och jag blinkar och svänger.

-Lägg dig i vänster fil på e n gång. Vi ska in på Köpmangatan.
-Du är galen, du är inte klok, förstår du vad du gör? (Här försvinner min sociala vett och etikett igen.)

Gulp. Köpmangatan med alla dessa övergångsställen. Jag hinner bara tänka tanken så kommer det en fotgängare som kliver ut i gatan. En vänstersväng ner på Esplanaden. Iiiiiih. Det gick också bra. Och möte med en buss. Nu börjar jag att slappna av lite. Det hela avslutas med att jag ställer bilen strax bakom en annan bil utanför körskolan. Jag har gjort en halv parkering.

Och allt känns så mycket bättre när jag kliver ur bilen än när jag klev in i bilen! Trots att jag körde bland farliga saker som bilar och bussar. Att tvinga mig att tänja på mina gränser-pushing beyond boundaries- är min körskollärare bra på.

En av mina vänner är höggravid och ska snart till att få sitt första barn. Lisa bara älskar att dansa. När hon i dag berättade att hon hade laddat upp med musik inför förlossningen så insåg jag hur rätt det är.

Hon vill ha med sig sin musik så att hon kan ta varje värk som en dancemove på discogolvet.

Vilken skön inställning inför förlossningen. Men varför inte? Om man använder musik för att underlätta träning och städning till exempel så är det väl självklart att man ska ha med sig musik in i förlossningssalen. Det dämpar säkert smärtan och gör så att man får krafter att fortsätta.

Det ultimata förlossningsmusiken som följer med Lisa in när det är dags kan ni lyssna på här nedanför. Vad ska man säga? Energimusik till en glad och sprallig tjej!

Trance, techno, house and dance

...och håller tummarna för att Barack Obama blir vald till president.

Och det ligger mycket sanning i vad Tyskungen (f.d. Beiersdorfsbloggen) skriver här.

I dag var det dags för den nödvändiga handledarutbildningen på körskolan, som man måste gå om man vill övningsköra privat. Och det vill jag förstås. Så i dag tågade jag, mamma och lillebror in på körskolan och satt för första gången (och säkert den enda) i skolbänken tillsammas.

När jag var sjutton år och körde bil med mamma sist så gick det käpprätt åt helvete-mest beroende på mitt temprament och min tjurskallighet. När mamma sa SVÄNG blev jag vansinnig för att hon inte sa till i tid, eller rättare sagt det som jag tyckte var i tid. Och det slutade med att jag stannade vid en bussficka, gick och satte mig i baksätet och surade så mycket så jag helt kom av mig med körningen. I nio år.

Den här gången är jag övertygad om att det kommer att gå bra. Mitt humör har lagt sig ganska ordentligt de senaste nio åren. Jag blir inte sådär vansinning inombords jämt som jag kunde bli när jag var yngre.

Handledarutbildningen var verkligen bra och vi fick många bra tips som vi kommer att ha användning av. Dessutom fick man en utbildningsplan som man kan följa. Great, steg 1-15 ska tragglas igenom steg för steg! Nu är det bara att vänta på tillstånden från Länsstyrelsen (jag och brorsan som trodde att vi skulle kunna få köra i kväll, damn it!).

Det värsta med utbildningen var att jag insåg att jag förmodligen på min nästa körlektion kommer att få backa. Min stora fasa.



Förresten, jag tänkte passa på att ta förarbevis för skoter också när jag ändå håller på. Inte för att jag kör mycket skoter, men om man får chansen ibland är det så tråkigt att tacka nej. Är det någon som vill hänga med på utbildning?

Då var det måndag och en ny vecka igen. Och jag sitter uppe och väntar på att bli trött. Inte konstigt att man alltid är så slut på måndagar när man vänder på dygnet på helgerna jämt.

Det är så man blir lite ledsen när man ska säga hejdå till Umeå-Marika och hennes fina pojkvän. Jag gillar verkligen att ha de två här, det är så kul! Hoppas de kommer och hälsar på snart igen. Tur att vi bestämde att jag ska åka uppåt om två veckor, jag längtar redan dit.

Några timmar kvar, sen är det lördag kväll igen. Härligt! Lyssna på den här låten och inse vilken oootrolig text det är. *host host*  Det är tur att det svänger lite i alla fall.


Saturday night, I feel the air Is getting hot
Like you baby
I'll make you mine you know I'll take you to the top
I'll drive you crazy
Saturday night, dance, I like The way you move
Pretty baby
It's party time and not one Minute we can lose
Be my baby


Whigfield- Saturday Night