Senaste skivan som går varm på mp3-spelaren är Youth Novel, Lykke Lis debutskiva som släpptes den 30 januari i år. Hon har en skön röst och coola melodier. Lyssna och bli frälst.

Little Bit
/>

I'm Good, I'm Gone

I går hörde jag att tre av mina kompisar hade loggat i på skatteverket.se och tittat på sin deklaration. Självklart var jag också tvungen att kolla min, man blev ju lite nyfiken.

Men fi vale, hur långt har det gått egentligen när man kollar deklarationen redan första dagen som den är tillgänglig? Ett stort kliv mot att kallas vuxen.

Väldigt sen från jobbet och väldigt trött närmar jag mig huset som jag bor i. En bit bort ser jag att en gubbe med en stor trunk och en papperskasse närmar sig ingången från andra hållet. Jag ökar takten och skyndar mig in i trapphuset före gubben och dörren slår igen med en smäll.

Snälla snälla, låt hissen vara längst ner så jag kan skynda mig att trycka på knappen och åka iväg med hissen innan gubben har en chans att hinna med samma hisstur som mig. Jag orkar inte vara social och åka hiss med en främling.

Efter en blick mot det mörka hissfönstret så förstår jag att jag ska få sällskap i hissen. Hissen i mitt hus är gigantisk. 1*1 meter ungefär. Och jag förstår att det ska bli underbart att ta en åktur i hissen med en främling med en massa packning. Gubben närmar sig mig och kommer fram till hissdörren precis när hissen landar framför mig.

- Visst får jag dela hissen med dig? säger han och ler och visar en tandrad med gnistrande guldtänder.
- Självklart, svarar jag och halvler falskt. Vilken våning ska du till?
- Våning sju. Om man blir less så är det bara att gå ut på balkongen att hoppa vet du.
- Nämen hua så du säger, halvskrattar jag nervöst tillbaka.
- Är det inte sant då? Bara att göra det om det blir jävligt, flinar han tillbaka.
- Mm kanske det kanske, blir mitt halvhjärtade svar.

TYSTNAD.

Hissen stannar och jag kliver av och säger hejdå till gubben. Den här gången ger jag honom ett äkta leende av sympati eller kanske av lättnad. Jag vill inte dela hiss med främlingar.

En viss Mr M har tjatat på mig att jag måste se en film på Youtube som heter Loose Change. Så i går kväll såg jag äntligen filmen och i dag har jag gått och funderat på den. I filmen framförs en rad argument till att den amerikanska statsmakten döljer något om terroristattackerna som skedde i USA 2001.

Det är vissa saker i filmen som verkligen får en att tvivla på om den bild som amerikanska myndigheter kablat ut till omvälden, är sanning. Titta på filmen själv när du har 80 minuter över och börja fundera vad som egentligen hände den 11 september 2001 i USA. Filmen skapar griller i huvudet på en och en hel del frågetecken.

911 Loose Change

Tack Helena, som gjort det fina grafiska mönstret och min nya header till mig! Det slank ur mig förra veckan att jag ville ha något grafiskt i röd/gråa/svarta färger och det fick jag. Så snällt!

Jag saknar verkligen något bra layoutprogram till min dator, för jag vill också leka och göra mer eller mindre snygga grejer när helst jag känner för det. Kanske nästa sak att pimpa min dator med.

Huvudet är tungt och jag känner mig bakis-deppig och ensam och trött på att vara själv. Jag vill också ha någon att hålla i handen och mysa med. Det är dags för någon förändring i livet känner jag, men vad kan styra om mitt liv? Flytt? Nytt umgänge? Nytt jobb? Man måste nog tänka i nya banor, men det är lättare sagt än gjort för en trygghetsälskare.

I fredags gjorde jag något som jag aldrig gjort tidigare och troligtvis aldrig kommer att göra en gång till heller. Dagen spenderades på en skoter i 16 mil, vilket äventyr! Gissa om jag varit mör i kroppen efter den nätta lilla turen. På fjället var det så vackert så det gjorde ont.

Dags att åka iväg en sväng igen till Gräftåvallen. Så här kommer det förhoppningsvis se ut när coola jag och coola Karro solar på fjället.


En och annan kask slinker nog säkert ner på den här altanen som har sol hela dagen (för sol ska påsken bjuda på).


Höglund måste antagligen ha massa skydd på sig som vanligt när han ska busköra på skotern. Jag kommer att vara lite orolig.


Några korvar kommer också att grillas (lägg märke till mina raka quorn-korvar till vänster) ute i det fria.


Och Daniel kommer nog att dona och feja med nöjd min.


En och annan after-skoter öl och jäger räknar jag också med i påskhelgen.

Mina ögonlock har hållit på att falla igen konstant under Grey's Anatomy ikväll! Skandal. Av ren viljekraft lyckades jag se klart på avsnittet av världens bästa teve-serie utan att slumra till. Kanske är det mer ansträngande än vad man tror att sitta hos frisören i fyra timmar.

Håret ja. Jag vet inte om jag är nöjd. Om ett par dagar kommer jag känna om jag gjorde helt åt helvete som klippte av mig mina lockar eller om det känns nytt och fräscht med en kortare frisyr som dessutom är betydligt "rakare". Jag hade hjärtklappning av nervositet ett tag när jag satt i frisörstolen. När man har haft långt hår i flera år så sörjer man lite när man klipper av det...det gjorde jag sist också. Men efter ett tag brukar det kännas klockrent med kortare frisyr, så jag hoppas att den känslan infinner sig fort.

Nu blir det skönhetssömn så jag orkar upp och packa resväskan i morgon bitti.

Det är konstigt att olympiska spelen ska hållas i Kina i sommar. Kina som är ett land utan demokratiska rättigheter och som kränker mänskliga rättigheter. Nu dödas tibetaner igen av den kinesiska statsmakten och omvärlden ska glatt titta på i sommar när människor från hela världen ska tävla i Kina om vem som hoppar högst, springer fortast och kastar längst. Och för några glada veckor glömma viljet typ av land Kina är.

Medierna och besökarna i Kina är styrda och kontrollerade. Befolkningen är tillsagda vad de får göra och inte göra. Allt för att upprätthålla bilden av Kina som ett land som håller på att demokratiseras. Men hur demokratiskt låter det med en regering som styr folket på detaljnivå och dödar folk?

Hela situationen är absurd och man kan verkligen inte förstå varför den olympiska kommittén valde Kina som värdland. I mina ögon är det samma sak som att ge sitt godkännande för landet Kina.

Läs mer på Amnesty, DN eller på SvD.

För ett tag sedan började jag att läsa en ny blogg. Personen som skriver är en lite halvgalen vardaglig kvinna som skriver om precis det som faller henne in utan begränsningar. Hon lyckas få vardagliga saker att vara roliga och det är så underbart att läsa hennes "kåserier". Att hon dessutom är från Sundsvalls-trakten gör inte saken sämre, igenkänningsfaktorn förhöjer helt klart läsningen.

Läs den ni också. Gremlins- En saga utan logik

Jessica är en glad, härlig och envis tjej som jag jobbar med. Hon fixade och trixade med sin kamera och rekvisita på hotellrummet i Åre och visst blev bilden bra till slut?

På onsdag är det dags för ett besök hos frisören och halva dagen kommer att spenderas i frisörstolen. Undra om jag ska tordas att göra något radikalt den här gången? Förra gången jag var där så föreslog min frisör en asymmetrisk frisyr men jag känner mig lite skeptisk till att det blir bra på lockigt hår och fegade ur. Mitt hår är som bekant väldigt krulligt. Hade jag haft rakt hår så skulle jag inte tveka, för det är hur snyggt som helst med asymmetriska frisyrer.

Tänk om man skulle tordas göra något sånt här.



Det bär emot att klippa av all längd på mitt hår bara trots att jag tycker att de kortare frisyrerna är fina. Nåja, min frisör har alltid bra och nya förslag så jag borde lämna över en stor del av beslutet till henne. Tack och lov att hon är tillbaka från barnledigheten så att jag kan känna mig trygg när jag går dit och nöjd när jag går hem.

Foton från mycutwalk.blogg.se

Vilken teve-kanal jag än har slagit på den senaste veckan så har det varit hångel, gos och kramar som visats. Jobbigt. Ingen mer drama för mig på ett tag. Jag surar lite och känner mig jävlig sugen på att ta några bloss på mina mint-cigg.

Men i stället ska jag lägga mig och läsa de senaste numren av tidningarna Amelia, Shortcut och iForm som inte fått någon uppmärksamhet ännu. De ligger alldeles glansiga och fina och väntar på mig.

Dagarna i Åre kan sammanfattas med mycket stillasittande, bra föreläsningar och positiv stämning. Tågresan till Åre var grymt rolig med restaurangvagnar och trubadurer. Hela fredagen var det föreläsningar som samtliga skapade framtidstro och visioner.

Under middagen på fredag kväll var det cheferna som stod för underhållningen och jag blev mycket imponerad över hur alla bjöd på sig själva från topp till tå. Modigt och genomtänkt.

Hotellet Tott kan verkligen rekommenderas, snygg design och fräscha rum som kändes toppmoderna. Dessutom hade de ett spa som jag och mina rumskompisar passade på att utnyttja. Att få ligga ner och få en ansiktsbehandling var guld värt i går förmiddag efter stressiga dagar. Sen förflyttade vi oss till Holiday Club och tillbringade några timmar på Saunaworld. Underbart med ångbastu med eucalyptus i luften och ljusterapibastu med mint i luften.

Snart är det påsk och jag ska vara lite ledig. Två arbetsdagar nu i veckan innan det är dags för lite välförtjänt semester då jag ska ta hand om mig själv och må bra.

Så då var det dags att packa väskan för två nätter i Åre med jobbet. Konferens och lite nöjen står på schemat. Det ska nog bli roligt, men jag kan inte låta bli att känna att det är liiiite jobbigt att vara borta två nätter. Man får liksom ingen vila från jobbet när man ska umgås med kollegor och chefer hela torsdag, fredag och lördag. Alla ska med på tåget, som högsta hönset i huset sa för ett par månader sen.

Det är verkligen bra att det finns några riktigt sköna människor som man arbetar med som man kan slappa lite tillsammans med! Och det är nog bra att åka iväg på kickoff också för gemenskapen och sammanhållningen. När allt kommer omkring så är det bra med miljöombyte också. Peptalk, peptalk!

Det är bara att börja packa så man är klar i morgon bitti för att släpa med sig väskan på jobbet, jobba och sen åka direkt till tåget som ska tuffa oss fram till Åre och våra framtidsvisioner.

Samma tåg tuffar oss hem på lördag eftermiddag, så jag är hemma lagom till förfest och Melodifestival...om man är pigg och alert för det då vill säga.

Ha en skön helg!

Klockan åtta  på morgonen är det allt annat än livat på jobbet. En kvart senare vimlar det av stressade folk som skyndar sig till sina kontorsplatser, springer runt med kaffekoppar och ser rödblommiga ut.  Vid kaffemaskinen bildas det kö. Alla säger hej, godmorgon och hallå till varandra på väg ner och upp från kapprummet i källarplanet. I rusningstrafik kan det bli många människor att heja på.

Klockan 16.45 händer det något igen på jobbet. Lampor släcks, datorer stängs av och det smattrar i trapphuset av klackar och skosulor.  På väg ner till kapprummet och upp från kapprummet hinner man säga hejdå och syns i morgon några gånger fler än vad man borde göra. "Hejdå, hejdå, hejdå, syns i morgon, hejdå....*andas*..hejdå, hejdå, hejdå." Efter klockan fem känns huset öde och tomt på folk, huset som rymmer runt 300 personer.

Vilka kontorsråttor vi är.

Många timmar har jag spenderat vid den här platsen. När det varit stressigt i vardagen så har mina föräldrar tagit med mig hit oavsett årstid, väder och vind. Och visst kändes det i hjärtat när jag var där för ett par dagar sedan. Det var tyst och lugnt och fridfullt. När man blir äldre uppskattar man att man fått vara med om vildmarksliv, fiske, jakt och bärplockning -sådant som man tjurade över ibland när man var yngre.

Ah, jag måste börja vara ute i luften mer! Den kvalmiga kontorsluften kräver lite motvikt.

Jag gillar inte droger. Jag till och med hatar allt vad droger heter. Och därför har jag länge låtit bli att lyssna på Amy Winehouse, som en slags protest. Tills för en vecka sedan när två av mina arbetskompisar, Hårdrocks-Jocke och Hip-hop-Jessica, båda pratade sig lyriska om hennes musik. Om de båda två gillar Winehouse så måste hon vara bra, tänkte jag.

Så jag gav knark-Amy en chans. Och faktiskt så är hon ju riktigt bra.


Tears Dry On Their Own- Amy Winehouse

Efter lite slösurfande hittade jag en intressant artikel skriven av Ann Lagerström på Svenska Dagbladet som handlar om 80-talister och hur de är som generation. Spännande läsning för mig som är 80-talist. Här följer en beskrivning av min generation, även kallad MeWe-generationen i Anns artikel.

De är intresserade av att tjäna pengar, men bara om det hjälper dem att realisera sina drömmar. De är intresserade av saker, men bara de prylar som verkligen betyder något för dem. De är individualister och vill förverkliga sig själva, men sätter stort värde på gemenskap, vänner och familj. De går inte i ledband, men de är medvetna om att ett bra samhälle måste byggas tillsammans. Och de är ganska säkra på att om det ska det bli något så kommer de att få göra det själva.

I artikeln spekuleras det i hur det ska gå framöver när den "bortskämda" generationen av 60-talister, ska vara chefer över 80-talister som är individualister och är vana att kämpa för att få något att hända.

Det som är mest intressant med artikeln i SvD är ändå reaktionen på artikeln, kommentarerna verkar hagla in! 60-talisterna blir upprörda över att kallas för bortskämda och klankar ner på 80-talisterna som tror att de är något. 80-talisterna i sin tur anklagar 60-talisterna för att vara konservativa och inte tordas prova på något nytt.

Kulturkrock över generationerna, eller något liknande. Det kan vara svårt att skapa förståelse mellan generationer, när man växt upp i olika tider och har olika förhållningssätt till vad som är viktigt och inte. Men man kan väl åtminstone vara hövliga mot varandra?

Nä, nu är det dags att fundera på hur jag ska kunna bli chef så jag kan vara lite mer individualistisk och slippa fajtas med en 60-talist...

Dagen har varit överjävlig. Redan när klockan ringde i morse så kändes det fel i hela kroppen och jag kände mig arg och sur. Av åtta timmar på jobbet så har jag nog spenderat sju av dessa med att längta hem och få krypa ner under täcket. Eller att få prata med mamma. Eller att få softa med kompisar framför en film. Eller att få kramas. Men i stället ringde en kompis och frågade något underbart.

Vill du följa med på Ikea och kolla lite?

Oh yes, SJÄLVKLART ställer jag upp som sällskap när det ska shoppas. Inga problem. Det var precis vad jag behövde i dag, shopping frigör endorfiner i min kropp! En och halv timme senare och 900 kronor fattigare åkte jag hem och var på mycket bättre humör än vad jag varit på hela dagen. Shopping är som lyckopiller. Tack Emma!

När det är isigt, moddigt och snöigt ute går jag försiktigt-men brukar halka lite nu och då trots all försiktigthet. Hur kommer det sig att andra kan jogga på isen med tennisskor på fötterna? För att inte tala om alla dessa dårar som cyklar i värsta speeden nerför en isig backe!

Vad är hemligheten? Inte för att jag förstår charmen med att cykla på vintern, men det vore ju kul att få reda på hur de bär sig åt.


Foto: fotoakuten.se

Gårdagens Melodifestival bjöd på glädjeyra, glitter och ruskigt smala tjejer. I mina ögon såg Charlotte Perelli och Linda Bengtzing ut som dockor, som stickor med alldeles för stora huvuden på toppen. Inte speciellt snyggt.

Det är en sjuk trend som verkar vara på väg till Sverige från USA, alla dessa vuxna kvinnor som försöker få ett barns kropp-fast med bröst. Aftonbladet har låtit en sjuåring ta på sig "size zero"-kläder, den storlek som är ideal för många kända kvinnor och titta här hur bra kläderna satt.

Förut kallades size zero för anorexi. Det negativt laddade ordet har försvunnit och nu pratar man i stället om size zero som "sitt livs form" eller "mer vältränad är någonsin". Det är fruktansvärt. Jag har sett anorexi på nära håll och det är verkligen ingenting som man önskar någon.

Perelli är 166 cm lång och väger 50 kilo, efter att stenhårt ha kämpat med att få superkroppen till Melodifestivalen. Ett och ett halvt kilo mindre så är hon anorektisk och människor tycker att hon har en snygg kropp nu. Det här bådar inte gott.