Tjugo över åtta i morse ropade tandsköterskan in mig till undersökningsrummet. Hon började med att ta röntgenbilder och konstaterade att mina tänder såg ut att vara i bra skick. Som vanligt fick jag lite bastning för att jag slarvar med tandtråd, för tandtråd ska man tydligen använda varje dag *yeah right*.

Jag bad henne titta på min nedre högra visdomstand och om hon trodde att det skulle bli något problem med den eftersom den envisas med att aldrig komma upp ordentligt. Hon tittade och tittade och rätt som det var så sa hon

"-Det är inget problem med din nedre visdomstand. Den övre däremot skulle vi kanske behöva ta bort framöver så den inte ställer till besvär med ditt tandkött. Vänta ska jag hämta tandläkaren så får hon också ge sitt utlåtande."

Tandsköterskan sprang iväg och kom tillbaka med en ärtig tandläkare i 50-års åldern. Hon tittade i min mun och sa resolut

"-Det är bara att vi tar den. Den ska bort bort bort! Vi kör nu på en gång, eller vad säger du Johanna? Det går väl bra?".

Visst. OK. Säkert.

Mmm, mumlade jag lite tveksamt. Efter en sekunds eftertanke så insåg jag att det var lika bra att ta bort den på en gång i stället för att gruva mig. Och det gick så smärtfritt! På två minuter var min tand borta och jag kände ingenting (mer än bedövningen då). Det sprakade och knakade lite, men det gjorde inte så mycket. Tandläkaren var inte bara ärtig och duktig, hon hade desssutom humor, för när hon hade fått ut min tand sa hon lite klämkäckt

"-Titta, det blev en pojke!".

Ni anar inte vilken stor sak det här var för mig. Jag är fortfarande chockad över att jag dragit ut en tand och fått bedövning i dag. Och jag klarade det helt själv, utan min mamma.

Bild från Wikipedia