För närvarande råder blogg-torka.

Det är dags att börja ladda för kvällen. Yeah.

NYCC- Fight For Your Right (To Party)


KC And The Sunshine Band - That's The Way I Like It

En ny dag har börjat. Utanför fönstret är det mjölkigt och termometern visar bara -5 grader, vilket känns som rena rama vårvädret när man har blivit van vid -20 som det var i går.  I dag ska jag greja lite med tavlor. Kanske fota lite (jag borde köpt en systemkamera i våras...) Städa lite vore ju bra också. Kanske skriva en ansökan till ett jobb där jag får vara mer kreativ.

Och kanske gå på stan och titta på lite bebisgrejer! Grattis Helena och Jocke till er nyfödda dotter! Det ska bli spännande att få träffa den nytillkomna.

I kväll vankas det galej och det behöver jag verkligen efter föregående helg som var den lugnaste helgen på mycket mycket länge. Jag förväntar mig vin, dans, sång, cigg och lite Minttu i en salig röra.

Nu: en stor kopp nybryggt kaffe till playlisten Trasiga Ballonger, som Doktor Spinn tipsade om i går.

För den som tidigare trott att jag har överdrivit bakningshysterin på jobbet, så kommer här bildbevis på dagens fredagsfika. Jag ger mig. Humf. Marcus är en en riktig smörnisse som bakar rosa hjärtbakelser.

Ibland känns det som att min utveckling står stilla. Ge mig för bövelen ett inspirerande jobb där jag får utvecklas och komma med idéer, utan att stoppas av en massa regelverk och en inkörd myndighetskultur.

En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio.  Elva, tolv... tjugo.

Ett djuuupt andetag. Sen berättar jag hur jag känner, vad jag tror, vad jag tycker, vad jag vet. Ytterligare en gång. Men det känns lönlöst ibland. Och det är nästan så att jag tror att jag har en sjukdom eftersom jag inte klarar av att vara tyst när jag ser förbättringar som kan göras och förbättringar som kan göras fort. Snabba resultat är ju kung. Men det matchar inte med det statliga tänket, för allt ska malas mellan sjuttioelva kvarnar innan det händer något.

Det finns bara två lägen på mig- antingen ifrågasätta sådant som jag tycker kan göras bättre eller inte veta om vilka problem som finns.

På vägen hem från jobbet i dag mötte jag en kompis som pluggade informations- och PR-programmet och statsvetenskap samtidigt som mig. När jag pratade med henne så fick hon höra om min oerhörda frustration som jag kan känna över mitt statliga jobb. Ur min mun bubblade det några små svordomar, det ska erkännas. Samtidigt ruskade jag på huvudet och sa (eller kanske snarare halvskrek)

- Hur kunde jag tro att ett jobb på en myndighet skulle passa mig som handen i handsken? Hur kunde jag inbilla mig det under hela min studietid? Förklara för mig vad jag tänkte med, när jag trodde att jag skulle passa in på en myndighet?!

Som den kloka och eftertänksamma människa som hon är, så svarade hon
- Jamen, Johanna. Du passar in där. Du passar bara inte in med proppen av 40-talister för ni tänker helt olika.

Hon har rätt. Men vad ska och kan jag göra åt saken? Det är jobbigt nu.

Kika in på bloggen Trettioplus och kolla in hans måndagslåt. Jag skrattade högt.

Sånt här är man inte van vid att höra Miss Li framföra. Men AJ vad vackert och vemodigt det är! Balladen är alldeles perfekt för en grå och halvdeppig måndag. Miss Lis sköna hesa röst och hennes speciella klang i rösten gör sig mer påmind, än i alla de upptempolåtar man har hört. Underbart! Hoppas att man får höra fler innerliga låtar med Miss Li framöver.

Miss Li-  High On You

Har man inget bättre för sig, då börjar man att fota med sin kamera på det som finns hemma i lägenheten...

I går såg jag reprisen har Popcirkus . Jenny Wilson var med i programmet och spelade en skön låt, som heter "Clattering Hooves". Tyvärr hittar jag inte igen just den låten, så här kommer ett smakprov med Jenny Wilson med en annan bra låt.

Jenny Wilson- The Wooden Chair

Min planering inför fredag kväll ser ut som följer.

- 20.00 Laga mat, titta på ett par avsnitt av Six Feet Under och eventuellt ett glas vin
20.00 Slänga ett öga på Let's Dance och se hur det går för starke mannen och Tippen-Morgan
21.00 Skavlan (talkshow på SVT som jag helt missat och måste kolla in)
22.00 Lite slösurfande på nätet
23.20 Reprisen av Popcirkus

Det är stressigt värre nu.

Här kommer en skön melodi. Och det är väl skönt med någon sjunger på svenska för en gångs skull!  Det ska bli intressant att höra det kommande debutalbumet från Mitt Piano, som Alexandra Ramnewall kallar sig som artist. Men visst är det ett märkligt val av artistnamn?

Mitt piano- Små Små Steg

Min gamla kollega Jocke frågade mig för ett tag sedan om jag greppat det här med mikrobloggar. Ärlig som jag är så sa jag att jag inte förstod det och inte riktigt hänger med i utvecklingen av sociala medier på internet. Men Jocke, den duktiga tekniknörden, väckte mitt intresse och nu har jag registrerat ett konto på bloggy.se. Den som undrar vad mikrobloggar är och vill läsa mer ska kolla in Mymlans inlägg Mikroblogg for dummies, hon beskriver fenomenet med mikrobloggar så att man förstår.

Kort beskrivet så fungerar Bloggy så att man skriver och skickar statusuppdateringar, som på Facebook, som alla registrerade på sajten kan läsa. Jag måste säga att det är lite kul. Folk som inte känner varandra kommenterar verkligen varandras statusuppdateringar på Bloggy. Men undra hur länge det är kul innan man blir stressad över att hänga med i allt som händer där? Och vad är det egentligen för mening med det, vilken funktion fyller det egentligen? Det ska testas i alla fall.

Ni hittar mig på Bloggy här. Man måste ju försöka hänga med lite så man inte hamnar på efterkälken.

Konserten med Hello Saferide i går kväll var värd varenda krona! Jag blir så upprymd och lycklig av en bra konsert och i går var det dessutom nära till gråten för att Annika var så förbannat bra. Hon körde stenhårt på gitarren, sjöng med en varm röst och gav sig hän åt musiken totalt. Och hennes band och speciellt körtjejen var väldigt skickliga. När låten My Long Lost Penpal spelades fick jag ståpäls och hela kroppen reagerade med ett rus som ilade genom alla kroppsdelar.

Förbandet 2 White Horses var en positiv överraskning, de var två personer på scenen som lät som ett helt band. Helt klart värda att kolla in, sköna melodier och bra röster.

Men Annika var huvudakten och det märktes. När hon hyssjade publiken inför finstämda låtar så blev alla tysta (alla- förutom två idioter som stod och pratade högt och tydligt i baren med höga mansrösten, skäms på er!). När Annika sa till publiken att de gärna fick klappa med i låten-men bara om publiken klappade i takt- så hängde alla på. 

Lycka helt enkelt. Nästa konsert som jag ska på ligger en månad framåt i tiden, då är det dags för Anna Ternheim, och jag känner på mig att det också kommer att blir en bra stund.

---

Update: Det var tydligen flera som tyckte som jag. Lägger upp länkarna till recensionerna hon fick.

Recension i Sundsvalls Tidning
Recension i Dagbladet

Nu har jag börjat att ladda inför kvällens konsert med Hello Saferide (hon heter egentligen Annika Norlin och har även gjort sig känd som Säkert! när hon framför sin musik på svenska). I programmet Popcirkus som sändes häromdagen så fick Hello Saferide högst betyg av ett gäng pensionärer när de skulle betygsätta modern popmusik.

Undra om man kommer att träffa på några pensionärer på konserten i kväll?

Hello Saferide- Anna


Säkert! - Vi Kommer Att Dö Samtidigt

Här kommer ett klipp på ett intressant blindtest av instrument som Musikministeriet har gjort, som visades i kväll på teve.  Man testar en panel om de kan höra skillnad mellan svindyra instrument och "skit-instrument". Sevärt!

Hur många rätt får ni? Jag bommade en av tre.

Ur Musikministeriet 090203

Det känns tomt. Det känns ensamt. Vad ska nu mina kvällar fyllas med när hela säsong ett av Six Feet Under är avverkad?

I morse hallucinerade jag. Min mobiltelefon ringde ett par minuter innan min väckarklocka ringde-precis som vanligt. Men i stället för att automatisk drämma till snooze-knappen på väckaren som är placerad på fönsterbrädan, så stod jag kvar ett tag och funderade vid fönstret. Det var ett stort bekymmer för mig klockan sex i morse hur jag skulle hålla reda på två lik och i vilka kistor de skulle placeras i, nu när två klockor hade larmat om att två kroppar var på väg in.

För er som inte vet om det, så utspelar sig en del av handlingen i Six Feet Under på en begravningsbyrå.

Vilken tur att säsong två är beställd så att jag kan hallucinera vidare.

Trailer Six Feet Under, säsong 1

Just nu gör jag inget annat än att titta på säsong ett av Six Feet Under. Det är sjukt vad insnöad jag blivit på serien nu när jag sett den så intensivt under två dagar. När jag blir kissnödig och behöver gå på toaletten, så pausar jag dvd:n och sen halvspringer jag till badrummet för att trycka ut kisset så fort som möjligt ur blåsan. Allt för att komma tillbaka till Nate, Claire och David och de andra i Six Feet Under på kortast möjliga tid. Och det där med att laga mat och diska det är bara onödiga ting.

Den som har gjort omslagsboxen till säsong ett är i mina ögon lite av ett geni. Boxen ser ut som en kista och när man lyfter på locket  står det i botten Det är oundvikligt, här ska vi alla hamna. Sånt uppskattar jag. Själva boxen alltså och att det finns någon som verkligen har tänkt till vad det gäller designen och känslan.

Det enda som är illa med serien är den svenska översättningen på titeln - Båda fötterna i graven. Varför? Varför översätter man ens titeln på serien, vilket snille kom på den idén?

Nu blir det ett avsnitt till innan det är dags att få lite sömn. Bara ett avsnitt till. Om jag får svårt att sova så kan jag ju i och för sig se två avsnitt till...