En arbetsdag kvar, sen en härlig ledighet på 12 dagar. Så länge har jag inte varit ledig över jul och nyår sen...jag gick i högstadiet tror jag. Det ska bli underbart med lite ledigt.

Inför min ledighet har jag i dag skurat badrummet, dammtorkat, dammsugit och torkat golvet. För det är ju så mycket skönare att ha ett städat hem när man går på ledighet, än en stökig lägenhet. Det är väldigt trist att städa-det kommer jag aldrig ifrån-men med tonerna till Glas Vegas och Anna Ternheim så kändes det så mycket lättare.

Lite glögg innan sängdags ska jag nog unna mig trots att klockan snart är mitt i natten. Nu sitter jag bara och njuter av ett nystädat hem med tända ljus. Undra hur många ljus som eldas under vinterhalvåret här hemma?

I korridorerna, i matsalen och lite varstans på min arbetsplats åts det julbord i går kväll. I varje litet hörn där man kan klämma in bord och stolar satt det folk och åt, i tre våningar. Vi är kanske 380 personer som arbetar i huset och jag tyckte förbannat synd om cateringföretaget som hade den otacksamma uppgiften att mätta alla munnar som var utspridda på tre våningar.

Fritidsföreningen på mitt jobb har känselspröten utfällda och anordnade i år efter julbordet en julpub med tema dansband. Det verkar ju vara lite inne med dansband nu för tiden, med tanke på den här Dansbandskampan som det står om i alla tidningar. Ni förstår väl hur överlyckliga många blev som arbetar på min myndighet? Medelåldern är nog nära 50 år skulle jag gissa.

Lars-Owez hade release på sin nyinspelade singel och det lät för jävligt. Medlemmarna i dansbandsorkestern Lars-Owez var egentligen medlemmar i Fritidsföreningen som hade sjungit in Black Jacks gamla dänga Inget Stoppar Oss Nu. Det gjorde ont i hela min kropp av falsksången, men det var rätt kul att se hur folk ansträngde sig för att sjunga bra. Jag bedövade snabbt kroppen med ett glas vin som kvickt dämpade lite av mina smärtor i kroppen.

Danstävlingen som ägde rum var i sig ett spännande moment. Sällan har man skådat en större skara förväntansfulla kollegor i matsalen tidigare. Det spexades med blommor i munnen, buggades bort halsband och strumbyxklädda ben gneds mot illa sittande kostymbyxor. Vinsten i tävlingen var en stor buckla och rungande applåder.

Dansbandet Svänzons spelade och många dansade kind mot kind. Ytterligare några glas vin åkte ner i min strupe- jag insåg att  det enda sättet att överleva kvällen var att bli aningens mer alkoholpåverkad än salongsberusad.

Några från min avdelning, fräscha ungdomar inklusive jag själv, försökte oss på att dansa lite discodans när det inte var smäktande låtar utan lite ABBA-takter. Men de där foxtrotdansande paren hade en tendens att knuffa ut oss från dansgolvet, som om att de ägde hela golvet! Vi försökte med allt, men till slut gav vi upp tanken på att få stå på en liten bit av dansgolvet och kapitulerade därifrån. Det var inte ungdomarnas kväll i går helt enkelt, utan kvällen tillhörde dansbandsmaffian som till varje pris skulle ha hela dansgolvet för sig själva.

Plötsligt fick vi höra ett rykte om att det anordnades en alternativ klubb en bit bort i korridorerna, inne bland labyriterna som består av kontor och väpplingar. Oh yes!  Vi begav oss dit med en gång. Mina öron och min själ tackade när de fick vila från dansbands-mardrömmen och höra normal musik igen. Låt det dröja länge tills jag får höra dansbandstakter igen.

I kväll har jag piggat upp mig själv lite genom att för första gången buda lite på Tradera. Och jag vann auktionen på en parfym som jag febrilt har letat efter i både fysiska affärer och på internet. Nu har jag parfym för flera år framöver, eftersom flaskan innehåller 100 ml av min favoritparfym!

100 ml parfym till ett vrakpris på 310 kronor. Det är helt otroligt. Det är bra mycket billigare än vad jag har betalat för en flaska med 50 ml tidigare. Undra vart flaskan ska få plats i kylskåpet?

Nu håller jag tummarna för att säljaren är en seriös person, så att det inte är någon dålig kopia på parfymen. För då kommer jag att gråta.

Det gick lite bätte med rondellerna i dag. Fortfarande så gick det inte bra, men det var åtminstone inte katastrof. Jag tyckte att jag inte gjorde så mycket mer än att snurra runt. Rondell efter rondell. Hela varv, halva varv och kvartsvarv. Blinka än hit och än dit.

Fortfarande så ställer det där med växlingen till det för mig. Både min körskollärare och min mamma har sagt åt mig "tänk inte så mycket, bara gör det". Men det går inte, jag måste tänka när jag växlar för annars får jag inte i någon växel alls. Jaja. det är väl bara att traggla och växla bara för att få växla, även om inte situationen kräver det.

Faktiskt så känns det skönt att inte ha några fler körlektioner inbokade, nu ska jag öva hemma i stället.

Nu blir det tyst här om min bilkörning ett tag. Vi ses ute i trafiken!

Vad ska man säga? Det gick helt åt helvete att köra i rondeller i rusningstrafik i går. Visst-jag har kört i någon rondell på kvällstid med mamma, men då är det ju bara att gasa och svänga lite när man inte har någon övrig trafik att ta hänsyn till. Annat var det i går när klockan var fem. Blääääääääää!! Körskolläraren fick ta tag i ratten och styra in mig i rätt fil för att jag blev så förvirrad och stingslig.

Fattar ni. Han fick ta tag i ratten. Det har aldrig hänt förut.

Katastrof (ta mig fan), var det ord som dök upp i min hjärna efter att ha avverkat rondellerna på Skolhusallén och vid IP. Min körskollärare var i vanlig ordning cool och visade inte ett tecken på att han blev nervös över min körning. Hur kan han vara så lugn?! Det är ofattbart.

Däremot undrade han vad som hade hänt med min växling, eftersom jag var som en kratta på att växla under gårdagens lektion. Jävla växellåda. Sen jag har börjat att köra mammas bil så har det blivit svårare att växla på körskolebilen, för man kan inte alls göra på samma sätt på de två olika bilarna. Så jag vispar runt med växelspaken på båda bilarna.

När lektionen var över i går så hade jag god lust att skita i all bilkörning för evigt. Det kändes som att jag bara ville lägga mig ner och grina över eländet och skrika att jag aldrig aldrig aldrig igen ska köra bil. Men efter ett tag övergick mina känslor helt till ilska över att det gick så illa på lektionen, så jag ringde mamma och bad att få köra med henne ett litet tag för att det förhoppningsvis skulle kännas bättre. Så att jag inte skulle känna mig så misslyckad.

Ni vet, lite  så där som när man ramlar av en häst. Man måste upp i sadeln fort igen, för annars finns det risk för att man aldrig igen vågar göra om samma sak. Ibland är det tur att man har lite temprament och krav på sig själv.

Det blev lite övningskörning med min mor i dag. Och hon lyckas vara riktigt pedagogisk trots att hon ibland höjer rösten för att hon blir lite rädd. Hon tycker inte om när jag kör nära snöhögar märker jag.

Eftersom jag är lite snål på gasen så har bilen en tendens att skutta fram emellanåt när jag försöker krypköra. Men man kommer ju framåt på det viset också! Det är helt galet.

Mamma körde hårt med backningen med mig i dag och efter ett tag gick det ju riktigt bra. Men jag måste verkligen tänka när jag backar, för när jag vill få stjärten på bilen till vänster så har jag en tendens att ratta till höger. FEL FEL FEL. Undra hur lång tid det kommer att ta innan jag får in rutin på det?

- Kanongott!
- Du borde öppna ett bageri!
- Du vann Johanna!

så får jag anse att mina ansträngningar i tisdags kväll gav utdelning. Morotskakorna var väldigt omtyckta trots att de hade fått sig några törnar i byttorna som de transporterades i och tydligen var mina havrekakor med choklad i, helt plötsligt cookies. Alla vet ju att det är snäppet värre att ha bakat cookies än kakor. Oh la la. Min heder har återupprättats på jobbet och nu kan jag sova gott igen.

Ytterligare en lektion i dag och det var stadskörning i dag igen. Hör och häpna, jag har backat i stan på Storgatan bland bilar och gångtrafikanter och fan och hans moster. Slirat lite på is har jag också gjort. Och passat på att lägga i friläge i stället för en växel- det börjar att bli en riktig klassiker.

Min körskollärare pratade väldigt mycket i dag om ditten och datten och jag har en känsla av att han ville testa mig. Jag surrade på så gott som det gick men tog lite pauser när jag behövde fokusera max i vissa situationer. Tydligen hade en kompis sett mig bakom ratten och hon sa att jag såg extremt koncentrerad ut. Men hon verkade inte ha blivit rädd i alla fall när hon såg mig, så det är ju ett bra tecken.

Snart ska jag sluta att skriva om min bilkörning, för det är bara två lektioner till inbokade. Sen ska jag inte berätta något mer om hur det går utan öva i det tysta tills jag en vacker dag har körkortet i min hand. Mammas bil och jag har börjat att bli kompisar faktiskt. Silverpilen och krulltotten kommer att tillbringa lite tid ihop framöver, yes indeed.

Det är min fikavecka på jobbet, det är alltså min tur att ta med fikabröd till det obligatoriska fredagsfikat. Då duger det inte med att komma med köpebröd- det ska minsann vara hembakat om man inte ska bli halshuggen. Förra gången som det var min tur att ta med fikabröd var det rejäl tidsbrist så då fick jag komma med skamset nedsänkt huvud med fabriksbakat.

Den här gången har jag tagit mig tid att baka. Två sorter till och med, eftersom ribban ständigt höjs och den ena efter den andra arbetskollegan kommer med avancerade pajer, cupcakes som är läckert dekorerade eller någon "frozen three-layer chocolate cake".

Jag har satsat på havrekakor med choklad i och en morotskaka, tillräckligt avancerat om man är på min nivå. Och jag kommer aldrig att göra morotskaka i långpanna igen, var så säker. Det kanske blev första och sista gången jag gav mig in på något så avancerat som en kladdig glasyr (dessutom är glasyr skitsmart när man ska paketera allt och lägga ner i byttor-promise)

Men med kakorna gick det bättre och lättare. Äntligen sängen!

Först svängde jag nästan in i en röd bil, det var en decimeter mellan mig och bilen. Körskolläraren sa RATTA högre än normalt.

Sen kom ett helvetesskap till kille med en ful liten pudel och klev ut rätt framför bilen så jag fick nita. Mitt i en korsning. Genialt.

Sen kom ett helvetesskap till kärring med en ful liten mops och klev rätt ut framför bilen så jag fick nita. Nu var jag förberedd på dumma människor och små fula hundar som knappt kan ta sig över ett par centimeter nyfallen snö på gatan.

Som avrundning kom det en stadsjeep som ville köra över mig i en korsning när jag hade företräde och var halvvägs på väg ut i en korsning. Idiot.

Det är fruktansvärt tråkigt att läsa körkortsteori. Speciellt eftersom mycket av grejerna som står i den där boken är så självklara. Jag vet redan att barn är oberäkneliga. Jag vet att man ska anpassa hastigheten efter väglaget.

Sen är det väldigt ointressant att läsa om batterivätska består av destillerat vatten och svavelsyra och hur avgassystem fungerar. Gääääsp. Dubbelgäsp.

Hur ska jag motivera mig? Jag skulle behöva någon som förhör mig muntligt på det här för att bli lite taggad och förbannad för att jag inte kan allt. Så känner någon sig manad att förhöra mig så är det bara att höra av sig.

Återgår till boken. Suck.

För en timme sedan tyckte jag att det var underbart att jag inte hade några planer för kvällen. En lördag kväll hemma för en gångs skull. Nu börjar jag att bli lite rastlös och har svårt att sitta still.

Det ser ut som att det blir till att bänka sig framför teven i kväll. Kanske skulle man titta på människor i trikåer i Stjärnor på is och sen se en röd Clas Malmberg försöka sjunga i Sing-A- Long i kväll? Det verkar luta åt det.

Det var en revansch-sugen Johanna som tog sin elfte körlektion i dag! Och det finns inte så mycket att berätta, det gick bra och jag känner mig mycket nöjd. I 40 minuter snurrade vi runt i stan utan några större incidenter. Om jag bara kunde få in i skallen att jag inte ska vara så försiktig på gasen bara, så skulle det bli ännu bättre.

Nu börjar jag bli otålig och less på att vänta på handledartillståndet från Länsstyrelsen, som krävs innan jag får övningsköra privat. Hoppas att det landar på min hallmatta i morgon med posten. Jag vill köra mer, mer, mer!

På väg till körskolan i dag så gick jag och halv-hopsade lite i smyg. Ni vet sådär som man gjorde när man var liten för att man hade så mycket spring i benen och var så glad. Just i dag kändes det så kul att gå till körskolan och inte ett dugg betungande, tvärtom så har jag ända sedan förra lektionen sett fram emot att få köra bil igen och lära mig mer.

Väl på körskolan så betalade jag för dagens och morgondagens lektion med ett leende (trots att det var 900 kronor rakt av som drogs från mitt konto). Körskolläraren gav mig nyckeln till bilen utan att tveka redan innan vi klivit utanför dörrarna på körskolan. Jag hoppar in vid förarplatsen och ställer in sätet, ratten och speglarna och vrider om nyckeln.

-Lugna dig lite, låt bilen stå ett tag nu. Nu ska jag ha lite teoridragning med dig innan vi sticker iväg! säger plötsligt min körskollärare.

Hoppsan. Jag som inte har läst så mycket teori. Han visar bilder och frågar mig om olika trafiksituationer i korsningar och vilka regler det är som gäller. Och jag som tyckte att jag kunde det, svarar rätt på tre av sju situationer. Hoppsan. Men jag skrattar lite och skyller inombords på att det var väldigt otydliga bilder. Förnekelse kallas det visst.

Så är det då dags att bege sig iväg från stan. Jag höjer kopplingen till dragläge och funderar varför bilen känns så konstig. Det känns inte alls bra.

-Nu har du glömt två viktiga saker, hör jag från sätet bredvid.
-Mmm, att släppa handbromsen och att lägga i en växel, mumlar jag lite halvgenerat.

DOOH! Crap. Pinsamt.

På väg ut från stan får jag motorstopp två gånger. På väg upp på Södermalm så slirar jag till lite i en backe och det känns lite läskigt. Bland alla smågator frågar min körskollärare mig hela tiden saker; "vad gäller här, vem har företräde, varför?" eller "vad är det där för skylt och vad betyder den?". Och jag svarar högerplikt, stopplikt, väjningsplikt, flervägsstopp, svängningsregeln, utfartsregeln, avsmalnande väg från höger, vi har företräde...bla bla bla bla.

Det är bara att erkänna- jag blev halvstressad och gjorde inga bra inbromsningar. Min dåliga växling kom tillbaka och krypkörningen jag har lärt mig var ett minne blott.

HELVETE.

Men i morgon, då jävlar.

Det gick bara inte att motstå längre. Jag var tvungen att yearbooka mig själv. Många gånger, eftersom det var så grymt kul att se resultaten. Fotona här är förmodligen roligare för mig än vad de är för er. Men prova på er själva här.

På ett av fotona ser det ut som att jag är Kicki Danielssons dotter. Annars gillar jag den mörka pagen från '68 och brillorna från '60. Afron är inte dum den heller. Vad tycks?


1958, 1960, 1966 och 1968.


1974, 1978, 1984 och 1986,

Checka in, jag är rätt snygg som kille.

1954, 1970 och 1978.

Hela helgen har jag gått och längtat efter mat från Tandoori. Tanken var att jag skulle dit förra veckan med ett gäng från jobbet, men det blev inställt för min del. I stället så gick jag och en tjej från jobbet dit i kväll och myste på. Och vilken lyx att äta ute på restaurang en måndag kväll!

Ni bara måste prova deras tomatsoppa som de har som på menyn som förrätt. Det har pratas om den här tomatsoppan och att den skulle vara något utöver det vanliga, så i dag beställde jag in den vackra röda rätten för att se om ryktet var sant. Den. Är. Gudomlig. Hur kan en soppa vara så fruktansvärt god? To die for, som någon lite mer cool bloggare skulle ha skrivit.

Helt plötsligt kändes det inte så jobbigt med måndag. Det är kanske så att man borde unna sig lite lyx på måndagar så att de inte känns så hemska?

Det var bara att hoppa in vid förarplatsen direkt i dag-har man en gång kört från stan så finns det ingen återvändo antar jag. Min körskollärare hade redan på föhand informerat mig om att han tänkte köra stenhårt med start i backe, backning och uppfång i dag. Det här med backning är en av de saker som jag har gruvat mig allra mest för.

Det gick si och så med backningen, men jag förväntade mig inte att det skulle gå bra första gången heller. I början av backningen runt hörnet, så gick det bra. Sen rattade jag lite fel och kom för långt ut i vägen gång på gång.

Min körskollärare bad mig att titta på hjulspåren i snön efter min backning.

-Vad tycker du, hur ser din backning ut?
-Det är klockrent såklart, jag backar skitsnyggt-det ser du väl. Vääldigt rakt och snyggt, svarade jag med en stor portion ironi.

Och jag brusade såklart upp lite för att jag blev så irriterad på mig själv för att jag gjorde fel. Nästa gång går det förhoppningsvis betydligt bättre.

Start i backe kändes däremot riktigt bra.  Dessutom fanns det inte en antydan till nervositet eller hjärtklappning i dag. Inte i stan, inte vid vänstersvängar, inte när det var trångt vid en buss. Ingenstans! Har jag tappat mitt vett? Orkade jag inte stressa upp mig för att jag var hängig? Eller har jag börjat vant mig lite vid att köra bil? Man kan ju hoppas att det är det sista, men jag törs knappt tro att jag kan börja slappna av lite framför ratten redan.

Nyvaken och slö. Ryggen värker, huvudet dunkar och öronen spränger.

Det känns som att jag har sovit i ett och ett halv dygn, med undantag för några vakna pauser då jag sagt hej till näsdukarna och tekoppen. Här hemma ser det ut som ett bombnedslag, jag har lämnat alla grejer där jag har använt dem utan att bry mig. Febern är på god väg ner. Och tack och lov för det, för det är inte speciellt kul med 39 graders feber. Man känner sig rätt eländig.

Så vad ska jag göra i dag då? Jo, knapra Alvedon och duscha så jag känner mig pigg inför den dubbla körlektionen som är inbokad i eftermiddag. Bara att duscha känns som ett helt projekt. Så hur ska det gå att köra bil?

I vanliga fall när jag går till jobbet varje morgon, så känner jag alltid en underbar krispig doft av kaffe som slår emot mig ett par meter utanför entrén. Varje dag sniffar jag till lite extra för att det luktar så härligt. När jag väl satt mig framför datorn och startat upp alla program tar jag med mig min stora kopp och går till lunchrummet för dagens första kaffetår.

Men inte i dag. I stället gjorde jag i ordning en kopp te med lite honung i. Och så fortsatte det hela dagen. Kopp efter kopp. Grönt te med citronsmak. Någon sort som hette Darjeeling. Svart te med persika och passionsfruktssmak. Earl Grey. Det var längesen som jag drack så mycket te. Jag borde ha förstått att det var något som var fel.

Nog för att jag har harklat mig lite under dagen och haft huvudvärk som bankat, bankat och bankat i hela skallen i två dagar. Och jag har snytit mig lite extra under dagen och knaprat ett par alvedon. Men jag var inte förberedd på att min hals efter en halvtimmes tupplur  på soffan skulle vara alldeles igensvullen och att febern har kommit smygande.

Det verkar som att det blir ett par dagar hemma i soffan. SUCK. Jävlar.

Eftersom jag framöver ska övningsköra med min mamma så bestämde jag mig för att ta med henne på en lektion. För att lugna ner henne lite genom att visa vad jag kan och för att hon ska se hur lugn min körskollärare är (jag hoppas självklart på att hon ska härma honom).

Innan körlektionen så hade hon fått stränga förhållningsorder om att hon skulle vara knäpptyst, tyst som en liten mus. Och under den första kvarten så var hon helt fantastiskt tyst, så tyst så jag glömde bort att hon satt i bilen! Inte förrän min körskollärare gick igenom start i backe och lät bilen åka en bra bit bakåt så hördes ett litet skrik från baksätet...."ooouuuh!".  Men det var lite obehagligt så det var inte alls konstigt.

Sen var det min tur att prova att starta i backen på tre olika sätt. Några fan, fan, fan och HEEELVETE slinker ur mig rent instinktivt när det inte går som jag vill. Vid tredje, fjärde försöket på en start-varianterna så hörs från baksätet det jag har väntat på.

-Johanna, du måste ju lyssna på vad han säger. Gasa mer då! Lyssna vad han säger!

Så helt plötsligt hade jag två instruktörer med mig i bilen. Men jag ska inte gnälla, för efter det lilla insticket så var hon tyst igen. Det gick över förväntan, så tack för det mamma!

Och hörrni. Jag körde från körskolan direkt i dag utan några missöden. Och mina ångestkänslor verkar lägga sig, det är knappt så jag varit nervös under dagen. Yiiiha.