Vad ska man säga? Det gick helt åt helvete att köra i rondeller i rusningstrafik i går. Visst-jag har kört i någon rondell på kvällstid med mamma, men då är det ju bara att gasa och svänga lite när man inte har någon övrig trafik att ta hänsyn till. Annat var det i går när klockan var fem. Blääääääääää!! Körskolläraren fick ta tag i ratten och styra in mig i rätt fil för att jag blev så förvirrad och stingslig.

Fattar ni. Han fick ta tag i ratten. Det har aldrig hänt förut.

Katastrof (ta mig fan), var det ord som dök upp i min hjärna efter att ha avverkat rondellerna på Skolhusallén och vid IP. Min körskollärare var i vanlig ordning cool och visade inte ett tecken på att han blev nervös över min körning. Hur kan han vara så lugn?! Det är ofattbart.

Däremot undrade han vad som hade hänt med min växling, eftersom jag var som en kratta på att växla under gårdagens lektion. Jävla växellåda. Sen jag har börjat att köra mammas bil så har det blivit svårare att växla på körskolebilen, för man kan inte alls göra på samma sätt på de två olika bilarna. Så jag vispar runt med växelspaken på båda bilarna.

När lektionen var över i går så hade jag god lust att skita i all bilkörning för evigt. Det kändes som att jag bara ville lägga mig ner och grina över eländet och skrika att jag aldrig aldrig aldrig igen ska köra bil. Men efter ett tag övergick mina känslor helt till ilska över att det gick så illa på lektionen, så jag ringde mamma och bad att få köra med henne ett litet tag för att det förhoppningsvis skulle kännas bättre. Så att jag inte skulle känna mig så misslyckad.

Ni vet, lite  så där som när man ramlar av en häst. Man måste upp i sadeln fort igen, för annars finns det risk för att man aldrig igen vågar göra om samma sak. Ibland är det tur att man har lite temprament och krav på sig själv.