Dagen har tillbringats på "kurs", dag ett av tre dagar har avverkats. Jag sätter ordet kurs inom citattecken, för jag vet inte om det är en kurs som jag har varit på egentligen. Träffen jag har varit på i dag kallas kompetensanalys. Visst låter det rätt luddigt? Jag kan tala om för er att luddigt bara är förnamnet.

När vi på jobbet förra veckan blev erbjudna att gå den här kompetensanalysen så var jag inte sen att haka på. Man ska ta alla tillfällen som ges till kompetensutveckling, right? Jag tackade kvickt ja till erbjudandet i alla fall och när jag någon dag senare fick reda på att jag fick gå så var jag glad.

Nya kunskaper och nya kontakter, trodde jag.

Väl på plats i dag så var min förhoppning om att innebörden med "kompetensanalys" skulle redas ut och att jag skulle få klarhet i vad jag hade gett mig in på. Detta hände inte. Kursledarna berättade inte vad syftet med vår träff var. I stället ägnade vi halva dagen åt att lära känna varandra i gruppen och halva dagen åt att spåna på vad begreppet kompetens innebär.

Missförstå mig inte.
Jag gillar att analysera saker.
Jag gillar människor som kan analysera saker.
Jag gillar att få flumma ut lite och övertänka lite på vissa saker.

Men. Vad har jag fått ut av att i tre timmar fundera vad kompetens är när jag inte vet om det leder till något? Självklart har jag träffat en massa intressanta människor i dag, men mer då?  Ingår jag i något slags psykologiskt experiment? Finns det så mycket EU-pengar så att man kan flumma bort timmar? Driver någon med mig? Jag skulle inte bli förvånad över något, så svävande som den här dagen har varit.

Nu håller jag tummarna för mer struktur och konkreta saker under morgondagen. Man har flaggat för att ett personlighetstest väntar och det ska bli kul att få göra det omtalade testet Myers- Briggs. Lite självkännedom är ju aldrig fel (jag vet redan att jag gillar struktur i alla fall).

En ny dag har börjat. Utanför fönstret är det mjölkigt och termometern visar bara -5 grader, vilket känns som rena rama vårvädret när man har blivit van vid -20 som det var i går.  I dag ska jag greja lite med tavlor. Kanske fota lite (jag borde köpt en systemkamera i våras...) Städa lite vore ju bra också. Kanske skriva en ansökan till ett jobb där jag får vara mer kreativ.

Och kanske gå på stan och titta på lite bebisgrejer! Grattis Helena och Jocke till er nyfödda dotter! Det ska bli spännande att få träffa den nytillkomna.

I kväll vankas det galej och det behöver jag verkligen efter föregående helg som var den lugnaste helgen på mycket mycket länge. Jag förväntar mig vin, dans, sång, cigg och lite Minttu i en salig röra.

Nu: en stor kopp nybryggt kaffe till playlisten Trasiga Ballonger, som Doktor Spinn tipsade om i går.

Ibland känns det som att min utveckling står stilla. Ge mig för bövelen ett inspirerande jobb där jag får utvecklas och komma med idéer, utan att stoppas av en massa regelverk och en inkörd myndighetskultur.

En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio.  Elva, tolv... tjugo.

Ett djuuupt andetag. Sen berättar jag hur jag känner, vad jag tror, vad jag tycker, vad jag vet. Ytterligare en gång. Men det känns lönlöst ibland. Och det är nästan så att jag tror att jag har en sjukdom eftersom jag inte klarar av att vara tyst när jag ser förbättringar som kan göras och förbättringar som kan göras fort. Snabba resultat är ju kung. Men det matchar inte med det statliga tänket, för allt ska malas mellan sjuttioelva kvarnar innan det händer något.

Det finns bara två lägen på mig- antingen ifrågasätta sådant som jag tycker kan göras bättre eller inte veta om vilka problem som finns.

På vägen hem från jobbet i dag mötte jag en kompis som pluggade informations- och PR-programmet och statsvetenskap samtidigt som mig. När jag pratade med henne så fick hon höra om min oerhörda frustration som jag kan känna över mitt statliga jobb. Ur min mun bubblade det några små svordomar, det ska erkännas. Samtidigt ruskade jag på huvudet och sa (eller kanske snarare halvskrek)

- Hur kunde jag tro att ett jobb på en myndighet skulle passa mig som handen i handsken? Hur kunde jag inbilla mig det under hela min studietid? Förklara för mig vad jag tänkte med, när jag trodde att jag skulle passa in på en myndighet?!

Som den kloka och eftertänksamma människa som hon är, så svarade hon
- Jamen, Johanna. Du passar in där. Du passar bara inte in med proppen av 40-talister för ni tänker helt olika.

Hon har rätt. Men vad ska och kan jag göra åt saken? Det är jobbigt nu.

Min planering inför fredag kväll ser ut som följer.

- 20.00 Laga mat, titta på ett par avsnitt av Six Feet Under och eventuellt ett glas vin
20.00 Slänga ett öga på Let's Dance och se hur det går för starke mannen och Tippen-Morgan
21.00 Skavlan (talkshow på SVT som jag helt missat och måste kolla in)
22.00 Lite slösurfande på nätet
23.20 Reprisen av Popcirkus

Det är stressigt värre nu.

Min gamla kollega Jocke frågade mig för ett tag sedan om jag greppat det här med mikrobloggar. Ärlig som jag är så sa jag att jag inte förstod det och inte riktigt hänger med i utvecklingen av sociala medier på internet. Men Jocke, den duktiga tekniknörden, väckte mitt intresse och nu har jag registrerat ett konto på bloggy.se. Den som undrar vad mikrobloggar är och vill läsa mer ska kolla in Mymlans inlägg Mikroblogg for dummies, hon beskriver fenomenet med mikrobloggar så att man förstår.

Kort beskrivet så fungerar Bloggy så att man skriver och skickar statusuppdateringar, som på Facebook, som alla registrerade på sajten kan läsa. Jag måste säga att det är lite kul. Folk som inte känner varandra kommenterar verkligen varandras statusuppdateringar på Bloggy. Men undra hur länge det är kul innan man blir stressad över att hänga med i allt som händer där? Och vad är det egentligen för mening med det, vilken funktion fyller det egentligen? Det ska testas i alla fall.

Ni hittar mig på Bloggy här. Man måste ju försöka hänga med lite så man inte hamnar på efterkälken.

Framför mig på väg över järnvägen går sex stycken 14-åriga tjejer och pladdrar. När de precis är på väg över rälsen så börjar ljud- och ljussignalerna blinka och plinka. Vad händer? Jo, gänget med tjejerna börjar att skrika rätt ut med fruktansvärt gälla röster, som kan spräcka sönder ett fönster.

Iiiihhhhh! Iiiiih! Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!

Det ekar mellan stenhusen. Samtidigt tripp-springer de i flock i sina hala klackeskor. Som en flock flyende fåglar som blir skrämda över något. Människorna runtomkring stannar upp och står med uppspärrade ögon och stirrar på tjejerna. Själv stannar jag och asgarvar. Vad hände? Hur kunde de börja skrika i samma ton i exakt samma ögonblick?

För ett par dagar sedan vaknade jag och insåg att det var måndag igen. Allt kändes grått och trist tills jag kom på den briljanta idéen att försöka få en ledig dag denna vecka! När jag sen gick till jobbet med hörlurar i öronen och Morgonpasset i P3 spelade Pokerface så kände jag mig helt plötsligt på strålande humör. Sagt och gjort - när jag kom till jobbet så knatade jag in till chefen och hörde mig för om semester på fredag och hon sa okej. Resten av veckan har flytit på och det har känts så lätt att jobba.

Det är inte första gången jag gör så här i januari-februari så det verkar som att jag behöver ledigt den här tiden på året för att orka med. Bara för mitt eget välmående så har jag alltså en semesterdag i morgon. Det är lyx!  Så undra vad jag ska göra på i morgon? Ta ett skumbad, läsa en bok och kanske måla naglarna känns som en bra idé. Sova ut ska jag göra i alla fall. So very very nice.

Det blev inte sämre av att jag i kväll har sett en film som verkligen fick mig att känna. Känna sorg, känna glädje, känna rädsla och känna att livet är flyktigt. Filmen jag har sett är Benjamin Buttons Otroliga Liv.  Den tog helt andan ur mig och efteråt ville jag ringa folk och berätta att de måste se den! Jag fick magkänsla av den, den var så bra så att jag fick ont i magen. Filmen går rakt upp på topp tre av de filmer som jag har sett.

På väg till biografen så pratade jag om en annan film som jag gillar mycket, The Game. För mig var det tills för en kvart sedan helt okänt att det är samma regissör, David Fincher,  som står bakom filmerna. Att Fincher dessutom gjort Fight Club gör inte saken sämre. Vilken kille! Så gå nu och se filmen, annars måste jag slå er.

Jaaoo.

Här har det varit dåligt med uppdatering den senaste veckan eftersom jag har känt för att göra helt andra saker när jag varit ledig. Arbetsläget på jobbet är otroligt tungt och mitt humör pendlar som en pendel på ett gökur- fram och tillbaka. Jag kan inte för mitt liv förstå ibland varför folk måste göra saker så otroligt komplicerade? Ibland blir jag så arg så jag vet inte vart jag ska ta vägen någonstans och måste ta ett varv runt stenbyggnaden för att lugna ner mig. Och när luttrade statstjänstemän då säger åt mig att det är bra att man "efter 30 år inte blir upprörd över saker som är fel, det är ingen mening" så blir jag ännu mer förbannad.

När jag blir så där frustrerad på jobbet, så blir min fritid än mer viktig för mig. Veckan som har gått så har jag varit otroligt social, mer än vad jag har varit på mycket länge. Men mitt liv känns lite schizo, för ena timmen sitter jag och gullar med småbarn och den andra timmen så sitter jag och brölar och dricker grogg. Men det är en rätt trevlig blandning ändå.

Några intressanta saker som har hänt.


Ett parti poker har vunnits. Jag är en hemsk vinnare som skriker lite när det går bra- men jag var sååå värd den vinsten. Lite flax, mycket tänk och rätt mängd alkohol visade sig vara en vinnande kombination. Fan vad jag älskar att vinna. Mohahaha.

Lilla Olle som snart är 8 månader har lärt sig att "gå" i sin gåstol och jag blir lite lycklig inombords när jag ser honom. Hans föräldrar kanske inte tycker att jag är så rolig som hellre dricker kaffe sittandes på golvet i stället för att sitta som en civiliserad människa vid köksbordet. Men det skiter jag i. Jag vill sitta i samma höjd som Olle så att jag inte missar något spännande.

När jag köpte cigg fick jag visa legitimation. På allvar. När kassörskan såg mitt leg sa hon lite generat "ååh, du är född '82 alltså". Åldersnojan blev plötsligt lite mindre. Så nu vet jag vart jag ska gå om jag börjar få panik över att vuxenlivet tränger sig på.

Ytterligare ett charmtroll till barn verkar vara på G snart, så nu kollar jag telefonen lite extra igen. Storken ska leverera den 16 februari är det sagt men kanske kommer tidigare. Det verkar som att storken kommer med jämna mellanrum framöver i min vänskapskrets.

En inbjudan till veteranpub på Kårhuset på fredag anlände via Facebook. Okej. För det första, när blev jag veteran? För det andra, orkar jag med en kväll på Kårhuset? Går man på Kårhuset så kanske man faller tillbaka i gamla vanor igen och det vet det fasiken om det är så bra. Då kan allt hända helt okontrollerat.

Två kvällar har jag hälsat på vänner med hus. Och druckit kaffe och skvallrat. Det är en aktivitet som jag aldrig tidigare ägnat mig åt, men som är väldigt trevlig och gemytlig. Åldersnojan gör sig påmind igen.

Konsertbiljetter till Hello Saferide har inhandlats. Sweet. Sen är det dags för Anna Ternheim, Salem Al Fakir och Maia Hirasawa tror jag. Yeeey. Man ska ha roligt medans man lever.


Nu är det full fart mot helgen, sus och dus är det jag behöver för att orka med just nu. Tur att de närmaste tre kvällarna är inbokade med diverse schizofrena aktiviteter.

På jobbet har vi fått nya skärmar till datorerna. Skärmarna är rätt saftiga, hela 24 tum, för så många program som vi måste ha öppna samtidigt på dagarna kräver utrymme. Det känns som att man sitter och tittar på en teve och man måste nästan vrida på huvudet när man sitter framför den nya skärmen. Men det finns ett problem. Texten på skärmen är på tok för liten för mig när upplösningen och skärpan är optimal.

Inte nog med att jag på jobbet

1. har handkräm på skrivbordet
2. har en potatisskalare i skrivbordslådan
3. sitter med en sjal runt axlarna för att "det draaar"
4. har glasögon på mig

utan nu sitter jag även med gamnacke och kisar med ögonen för att se vad som står på skärmen. Det är bara att inse att det är tantvarning på mig.

I morgon vankas det trettioårsfest. Jag har förberett mig och köpte i går nya röda fina skor, ett riktigt fynd på rean för 200 kronor! Tänk att lite shopping kan frambringa lyckokänslor. Som den gamla skoförsäljare jag är så tar jag i dag till alla knep för att skorna ska vara så bra som möjligt i morgon.

Jag sitter med skorna på med en blöt strumpa i, eftersom det inte finns tid till att gå in skorna ordentligt tills i morgon. Jag försöker att rabba upp yttersulan så de inte ska vara snorhala inne (risken finns att jag druttar på rumpan om det är lite blött inne på golvet eftersom sulan är helt blank).  Eftersom jag inte har något sandpapper så offrade jag en nagelfil i sandpapper...gissa hur det kändes att fila skosulor med en nagelfil? Dessutom så jag smörjer in det färgade skinnet med en kräm för att förstärka den röda färgen och avslutningsvis så sprayas lite impregnering på skorna. Är man gammal skoförsäljare så är man.

Mina hårslingor har precis fått lite extra förstärkning åt det röda hållet, men förmodligen är det inte bara skorna och några ynka slingor som kommer vara röda på mig i morgon. I morse vaknade jag med ett inflammerat öga som var alldeles rött. Så ögat matchar skorna finfint- vilken tur jag har.

Underbart. Jag känner mig riktigt pigg och alert efter hela tre timmars sömn i natt. Hela natten har bestått av mardrömmar med diverse hemskheter, det är knappt så att jag törs gå utanför dörren nu när det fortfarande är mörkt. Tänk att drömmar kan kännas så verkliga.

Men det är bara ta mig i kragen, bortsta bissarna och knata iväg till jobbet.

 

Det var en kort dag på kontoret i dag. I hela fyra timmar har jag slitit, mellan åtta och tolv. Nu när jag kom hem så var det en konstig känsla som infann sig- det känns som att jag skolkar och har gått hem utan lov. Det är ljust ute och jag är hemma, annars har det varit kolsvart varenda dag man kommit hem från jobbet de senaste månaderna. Herregud vad jag saknar ljuset!

Får man längta efter sommaren nu? Är det OK att tycka att det räcker med vinter nu? Jag vill vara ledig och åka båt, bada, fiska...plaska med tårna i vattnet från en brygga, gå barfota på en strand, ligga på en filt i gräset och titta på himlen. Ge mig sommar NU för tusan!

Det kändes skit att kliva upp ur sängen "i morse" klockan tjugo i tolv.
Jag har skitont i huvudet, det känns som att bomull i min hjärna hindrar mig från att tänka.
Det kändes skitdåligt att övningsköra med mamma i dag så jag började att böla utan anledning.
När jag skulle handla på en mataffär så gick det skitdåligt att betala med VISA-kortet.
Matkassen var av skitkvalité och gick sönder på väg hem.
Det känns skit att vara hemma själv i en tom lägenhet.
Det är skittråkigt att tvätta.
I morgon är det dags att jobba=skitjobbigt.
Dagens låt: Shit Song

Jävla bajsdag.

En skön vecka i fjälls väntar och jag håller på och packar för fullt. Underställ, skoterkängor, täckdress, halsduk (eller egentligen tre stycken), mössor, tjocksockar, dunsockar, tjocktröja, munkjacka....listan är lång! Dessutom ska man ha med sig normala kläder och sänglinne. Handduk får jag inte heller glömma. Ni förstår hur mycket packning jag kommer att släpa med mig.

Det  ska bli underbart att komma iväg en sväng. Vi är ett gäng på nio personer som åker iväg och sen sluter det upp fler folk under veckan. Kul! I morgon bitti bär det av.

Ett natt har tillbringats hos Brandströms. Det var så mysigt att få vara i deras hus och bara få ta det lugnt, det känns som att jag varit på minisemester. Och det var så härligt att få gulla med lilla Olle, som jag träffar alldeles för sällan! När jag vaknade i morse och klev upp så satt han och skrattade i en gåstol. Vilken goplutt han är.

Juldagen brukar det vara kaotiskt ute på krogen. Därför hade jag bestämt mig för att vara hemma i går. Så när syskona Backlund började försöka övertala mig att gå ut så var det inga problem att säga emot. Tills en av dom gjorde så att jag fick dåligt samvete, då var det bara att kasta på sig partymejken och lite parfym. Tänk att det ska vara så svårt att säga nej ibland! Tyvärr vet Backlunds om att känslomässiga argument biter på mig.

Det slog mig att jag känt de här två i bra precis 20 år. Riktiga barndomsvänner!

Hemkommen efter julfirande med god mat så går min tanke till alla människor som inte har det lika bra som mig. De som är ensamma i Sverige, som inte kan köpa sig mat eller inte har tak över huvudet. Många är även de runtomkring i världen som inte har det bra. Många miljoner människor lever liv som vi inte ens kan tänka oss i våra värsta mardrömmar.

Den enda julklappen som jag har gett bort i dag är 500 kronor till Röda Korset och till deras olika insamlingar. Vill du också ge en julklapp till de som verkligen behöver det, så gå in här. Kom igen. 50 spänn i alla fall.

Nu ska jag njuta.