Körlektion #6 - mental träning
Min sjätte körlektion och jag känner mig väldig nöjd! För första gången har jag i dag kört på E4:an. Det kändes bra. När jag gick till körskolan från jobbet så försökte jag visualisera hur bra min körlektion skulle gå.
Inget kommer att få mig uppstressad.
Jag kommer att vara en gudinna på att växla.
Det kommer gå skitbra.
Mina svängar kommer att vara tighta och felfria.
Mina inbromsningar kommer att vara så mjuka så att man kan sitta med ett fullt glas med vatten i bilen utan att spilla.
Alla punkter gick inte 100%. Det här med växlingen är en akilleshäl som jag verkligen måste jobba på. Men jag stressade inte upp mig lika mycket som tidigare vilket är ett stort framsteg. Och jag är för första gången nöjd efter en lektion!
Inget kommer att få mig uppstressad.
Jag kommer att vara en gudinna på att växla.
Det kommer gå skitbra.
Mina svängar kommer att vara tighta och felfria.
Mina inbromsningar kommer att vara så mjuka så att man kan sitta med ett fullt glas med vatten i bilen utan att spilla.
Alla punkter gick inte 100%. Det här med växlingen är en akilleshäl som jag verkligen måste jobba på. Men jag stressade inte upp mig lika mycket som tidigare vilket är ett stort framsteg. Och jag är för första gången nöjd efter en lektion!
Förtydligande
Det kanske låter som att det går väldigt dåligt med min bilkörning när jag skriver här, men det är ju roligare att berätta om saker som går dåligt än som går bra. Dessutom har jag ett behov av att vräka ur mig lite direkt efter körlektionerna och då kommer jag inte ihåg det som jag har gjort bra utan bara sånt som gått fel.
Egentligen går det hyfsat bra. Så ni vet (och speciellt så att mamma som ska övningsköra med mig vet).
Egentligen går det hyfsat bra. Så ni vet (och speciellt så att mamma som ska övningsköra med mig vet).
Körlektion #5- ofrivillig start i backe
Ännu en gång så sade jag i dag nej till att köra från körskolan. Jag borde verkligen försöka att få några körlektioner när det inte är så mycket trafik ute så att jag kan testa att köra från stan.
Väl utanför stan så försöker min körskollärare få mig att svänga ut på Bergsgatan. Och jag försöker med det. Men ajajaj, det går verkligen helt åt skogen! Med bilar framför mig och bakom mig och bredvid mig så lyckas jag inte krypa fram med hjälp av koppling och broms, utan bilen dör gång på gång. Stress. Panik. Blockering.
-Hjälp, jag behöver hjälp! Det går inte! Du måste hjälpa mig, hasplar jag ur mig till körskolläraren.
Tror ni att han hjälper mig på en gång? Inte. Icke sa Nicke. No way. Utan han låter mig försöka ett par gånger tills han inser att jag inte kommer att komma därifrån för att jag stressat upp mig så mycket. Och jag är inte heller speciellt duktig på att krypköra med koppling och broms.
Efter ett tag ska vi svänga upp från Storgatan i en backe. Parkerade bilar, mötande bilar och det enda jag ser är den lilla glugg som jag ska komma igenom utan att köra på den mötande bilen. Dags att växla ner och jag lägger i tvåan. Tror jag. I stället har jag lagt i fyran och bilen tvärdör såklart.
Så där står vi. I en backe och blockerar eventuell kommande trafik från Storgatan.
Hur i hela helvete ska jag komma härifrån, är den enda tanke som far genom mitt huvud. Och hur många sekunder tar det innan jag blir påkörd? Som vanligt så är min körskollärare lugn som en filbunke och säger att det inte gör något att vi står mitt i vägen. Han verkar inte vara så rädd om sitt liv.
Och där står vi. Och jag försöker att komma iväg. Det känns som att bilen tar en del stryk innan jag med nöd och näppe lyckas ta mig uppför backen. Man kan verkligen säga att min första start i backe var långt ifrån planerad. Undra hur ofta de byter koppling på körskolebilar?
Väl utanför stan så försöker min körskollärare få mig att svänga ut på Bergsgatan. Och jag försöker med det. Men ajajaj, det går verkligen helt åt skogen! Med bilar framför mig och bakom mig och bredvid mig så lyckas jag inte krypa fram med hjälp av koppling och broms, utan bilen dör gång på gång. Stress. Panik. Blockering.
-Hjälp, jag behöver hjälp! Det går inte! Du måste hjälpa mig, hasplar jag ur mig till körskolläraren.
Tror ni att han hjälper mig på en gång? Inte. Icke sa Nicke. No way. Utan han låter mig försöka ett par gånger tills han inser att jag inte kommer att komma därifrån för att jag stressat upp mig så mycket. Och jag är inte heller speciellt duktig på att krypköra med koppling och broms.
Efter ett tag ska vi svänga upp från Storgatan i en backe. Parkerade bilar, mötande bilar och det enda jag ser är den lilla glugg som jag ska komma igenom utan att köra på den mötande bilen. Dags att växla ner och jag lägger i tvåan. Tror jag. I stället har jag lagt i fyran och bilen tvärdör såklart.
Så där står vi. I en backe och blockerar eventuell kommande trafik från Storgatan.
Hur i hela helvete ska jag komma härifrån, är den enda tanke som far genom mitt huvud. Och hur många sekunder tar det innan jag blir påkörd? Som vanligt så är min körskollärare lugn som en filbunke och säger att det inte gör något att vi står mitt i vägen. Han verkar inte vara så rädd om sitt liv.
Och där står vi. Och jag försöker att komma iväg. Det känns som att bilen tar en del stryk innan jag med nöd och näppe lyckas ta mig uppför backen. Man kan verkligen säga att min första start i backe var långt ifrån planerad. Undra hur ofta de byter koppling på körskolebilar?
Tankarna snurrar runt i skallen
Helgen i Stockholm fått mig att grubbla otroligt. Skulle jag klara av att bo där? Jag, den inbitne Sundsvallsbon? På ett sätt vore det väldigt kul, för det finns så mycket fler möjligheter där nere än här i lilla Sundsvall. Tänk bara vad många konserter det finns där nere som man kan gå på. Och på en söndag är man inte begränsad till några enstaka öppna fik.
Men det finns såklart en stor nackdel med Stockholm. Stressen. Jag försökte gå i ett lugnt tempo i tunnelbanan, men det var en omöjlighet. Stress, stress, stress. Det är helt sjukt.
Den största fördelen med Stockholm är helt klart alla jobbmöjligheter. Lite lockande är det allt.
Men det finns såklart en stor nackdel med Stockholm. Stressen. Jag försökte gå i ett lugnt tempo i tunnelbanan, men det var en omöjlighet. Stress, stress, stress. Det är helt sjukt.
Den största fördelen med Stockholm är helt klart alla jobbmöjligheter. Lite lockande är det allt.
Reserverade människor på bussen
Fyra och en halv timmes restid i en varm proppfull buss på väg hem från Stockholm är inget drömscenario. Men det var det värt eftersom helgen i Stockholm har varit kanonbra. Tack Helena och Andreas för en trevlig helg!
Brevid mig på bussen på väg hem från Stockholm satt en vänlig utländsk man. Han bjöd mig på clementiner, som jag först tackade nej till av ren automatik. Men när han insisterade tackade jag till slut ja till en av de orangea frukterna (bakom mig i bussen satt en bekant som jag hade pratat med och även hon blev erbjuden en clementin). Tio minuter senare försökte han få mig att smaka på kalkonmortadella och något specialbröd. När jag tackade nej och lade till att jag var vegetarian såg han lite ledsen ut.
Efter ett litet tag åkte en stor kartong fram som var full av bakverk i alla dess former och varianter och när jag tackade nej till dessa så kände jag mig som en usling.
- Det är jag som har gjort dom, du vet jag är bagare, sa han besviket och försökte ännu en gång få mig att ta en av alla dessa friterade saker.
Vi pratade på ett bra tag innan jag sjönk in i min tidning och pluggade igen öronen med musik. Framför mig i långa rader satt det människor som fixerade blickarna mot ett svart fönster eller mot ett grått golv i mittengången på bussen. För hemska tanke, tänk om den du sitter brevid skulle börja prata med dig. KATASTROF. Eller?
Det slog mig verkligen hur torra, kalla och trista vi svenskar är som kan sitta en hel bussresa bredvid någon utan att ens tilltala personen på flera timmar. Trots att man sitter så otroligt nära varandra så att man ibland rör vid den som sitter på sätet bredvid. Om du sköter ditt, så sköter jag mitt. Mannen bredvid mig bjöd verkligen till och ville göra bussresan lite trevligare och då blev jag ställd eftersom man är så ovan det beteendet. Är det inte lite tragiskt?
Brevid mig på bussen på väg hem från Stockholm satt en vänlig utländsk man. Han bjöd mig på clementiner, som jag först tackade nej till av ren automatik. Men när han insisterade tackade jag till slut ja till en av de orangea frukterna (bakom mig i bussen satt en bekant som jag hade pratat med och även hon blev erbjuden en clementin). Tio minuter senare försökte han få mig att smaka på kalkonmortadella och något specialbröd. När jag tackade nej och lade till att jag var vegetarian såg han lite ledsen ut.
Efter ett litet tag åkte en stor kartong fram som var full av bakverk i alla dess former och varianter och när jag tackade nej till dessa så kände jag mig som en usling.
- Det är jag som har gjort dom, du vet jag är bagare, sa han besviket och försökte ännu en gång få mig att ta en av alla dessa friterade saker.
Vi pratade på ett bra tag innan jag sjönk in i min tidning och pluggade igen öronen med musik. Framför mig i långa rader satt det människor som fixerade blickarna mot ett svart fönster eller mot ett grått golv i mittengången på bussen. För hemska tanke, tänk om den du sitter brevid skulle börja prata med dig. KATASTROF. Eller?
Det slog mig verkligen hur torra, kalla och trista vi svenskar är som kan sitta en hel bussresa bredvid någon utan att ens tilltala personen på flera timmar. Trots att man sitter så otroligt nära varandra så att man ibland rör vid den som sitter på sätet bredvid. Om du sköter ditt, så sköter jag mitt. Mannen bredvid mig bjöd verkligen till och ville göra bussresan lite trevligare och då blev jag ställd eftersom man är så ovan det beteendet. Är det inte lite tragiskt?
Sundsvall-Stockholm
Av någon anledning spritter det i hela min kropp och jag känner för att hitta på en massa saker! Under eftermiddagen i dag fick jag ett infall och började tänka på att fara ner och hälsa på Helena i Stockholm i helgen. Ju mer jag tänkte på det, desto mer lockande kändes det.
Efter att ha kollat lediga bussplatser så hörde jag med Helena. Klappat och klart! Helgen tillbringas i Stockholm.
Bussen går direkt efter att jag har slutat jobba. Nog för att det kan vara lite jobbigt att skumpa på en buss i fyra timmar, men för 440 kronor tur och retur kan man verkligen inte klaga (tåget skulle ha kostat 1300-1400 kr och det är jag faktiskt för snål för). Det kan vara rätt skönt att lyssna på musik och tänka lite ett par timmar.
Nu är det dags att rafsa ihop lite kläder i resväskan, bara tvätten torkar någon gång. Trevlig helg!
Efter att ha kollat lediga bussplatser så hörde jag med Helena. Klappat och klart! Helgen tillbringas i Stockholm.
Bussen går direkt efter att jag har slutat jobba. Nog för att det kan vara lite jobbigt att skumpa på en buss i fyra timmar, men för 440 kronor tur och retur kan man verkligen inte klaga (tåget skulle ha kostat 1300-1400 kr och det är jag faktiskt för snål för). Det kan vara rätt skönt att lyssna på musik och tänka lite ett par timmar.
Nu är det dags att rafsa ihop lite kläder i resväskan, bara tvätten torkar någon gång. Trevlig helg!
Körlektion #4 - pushing beyond boundaries
-Ska du köra här från körskolan i dag?
-Aldrig. Du är inte riktigt klok. Klockan är kvart i fem, det är massvis med bilar och bussar och såna farliga saker ute nu.
Min körskollärare kliver in vid förarplatsen och vi åker iväg en bit bort från stan. Och allting börjar så fruktansvärt dåligt. Jag känner att jag sitter fel, jag kan knappt använda kopplingen och bromsen och det här med att växla känns som en omöjlighet.
Under hela dagen har jag gått och haft en klump i magen och ett grått orosmoln ovanför mitt huvud. Och det berättar jag för min snälla körskollärare. När man är nervös och stressad så existerar helt plötsligt inte något så banalt som social vett och etikett. Jag svär lite, muttrar lite och säger åt min körskollärare att jag vill ha två högerfötter eftersom min vänster fot känns oduglig ibland.
Efter ett tag känns det bättre och jag blir instruerad än hit och än dit på några gator. Och jag inser plötsligt att jag är på väg ner på Storgatan. Pjuuh, efter ett tag får jag svänga av från Storgatan. Vi kör runt i några kvarter och sen inser jag på nytt att jag är på väg mot Storgatan. Jag kör en bit och polisstationen kommer väldigt nära. Som är sista utvägen innan det börjar bli riktigt farligt.
-Meen, varför säger du inte åt mig att svänga?
-Vart tror du att vi är på väg? svarar min körskollärare och det låter som att han ler lite.
-Neeeeeeeeej, inte mot rondellen och stan! svarar jag med lätt stressat tonläge.
-Du har inte så mycket att välja på nu.
-Okej. Men då tänker jag svänga höger vid rondellen i så fall.
-Det är exakt det som du ska göra.
Rondellen kommer snabbt mot mig. Massvis med bilar med ljuskäglor som syns överallt. Bilar, bilar och bilar, men det blir strax en lucka i flödet och jag blinkar och svänger.
-Lägg dig i vänster fil på e n gång. Vi ska in på Köpmangatan.
-Du är galen, du är inte klok, förstår du vad du gör? (Här försvinner min sociala vett och etikett igen.)
Gulp. Köpmangatan med alla dessa övergångsställen. Jag hinner bara tänka tanken så kommer det en fotgängare som kliver ut i gatan. En vänstersväng ner på Esplanaden. Iiiiiih. Det gick också bra. Och möte med en buss. Nu börjar jag att slappna av lite. Det hela avslutas med att jag ställer bilen strax bakom en annan bil utanför körskolan. Jag har gjort en halv parkering.
Och allt känns så mycket bättre när jag kliver ur bilen än när jag klev in i bilen! Trots att jag körde bland farliga saker som bilar och bussar. Att tvinga mig att tänja på mina gränser-pushing beyond boundaries- är min körskollärare bra på.
-Aldrig. Du är inte riktigt klok. Klockan är kvart i fem, det är massvis med bilar och bussar och såna farliga saker ute nu.
Min körskollärare kliver in vid förarplatsen och vi åker iväg en bit bort från stan. Och allting börjar så fruktansvärt dåligt. Jag känner att jag sitter fel, jag kan knappt använda kopplingen och bromsen och det här med att växla känns som en omöjlighet.
Under hela dagen har jag gått och haft en klump i magen och ett grått orosmoln ovanför mitt huvud. Och det berättar jag för min snälla körskollärare. När man är nervös och stressad så existerar helt plötsligt inte något så banalt som social vett och etikett. Jag svär lite, muttrar lite och säger åt min körskollärare att jag vill ha två högerfötter eftersom min vänster fot känns oduglig ibland.
Efter ett tag känns det bättre och jag blir instruerad än hit och än dit på några gator. Och jag inser plötsligt att jag är på väg ner på Storgatan. Pjuuh, efter ett tag får jag svänga av från Storgatan. Vi kör runt i några kvarter och sen inser jag på nytt att jag är på väg mot Storgatan. Jag kör en bit och polisstationen kommer väldigt nära. Som är sista utvägen innan det börjar bli riktigt farligt.
-Meen, varför säger du inte åt mig att svänga?
-Vart tror du att vi är på väg? svarar min körskollärare och det låter som att han ler lite.
-Neeeeeeeeej, inte mot rondellen och stan! svarar jag med lätt stressat tonläge.
-Du har inte så mycket att välja på nu.
-Okej. Men då tänker jag svänga höger vid rondellen i så fall.
-Det är exakt det som du ska göra.
Rondellen kommer snabbt mot mig. Massvis med bilar med ljuskäglor som syns överallt. Bilar, bilar och bilar, men det blir strax en lucka i flödet och jag blinkar och svänger.
-Lägg dig i vänster fil på e n gång. Vi ska in på Köpmangatan.
-Du är galen, du är inte klok, förstår du vad du gör? (Här försvinner min sociala vett och etikett igen.)
Gulp. Köpmangatan med alla dessa övergångsställen. Jag hinner bara tänka tanken så kommer det en fotgängare som kliver ut i gatan. En vänstersväng ner på Esplanaden. Iiiiiih. Det gick också bra. Och möte med en buss. Nu börjar jag att slappna av lite. Det hela avslutas med att jag ställer bilen strax bakom en annan bil utanför körskolan. Jag har gjort en halv parkering.
Och allt känns så mycket bättre när jag kliver ur bilen än när jag klev in i bilen! Trots att jag körde bland farliga saker som bilar och bussar. Att tvinga mig att tänja på mina gränser-pushing beyond boundaries- är min körskollärare bra på.
Handledarutbildning: check!
I dag var det dags för den nödvändiga handledarutbildningen på körskolan, som man måste gå om man vill övningsköra privat. Och det vill jag förstås. Så i dag tågade jag, mamma och lillebror in på körskolan och satt för första gången (och säkert den enda) i skolbänken tillsammas.
När jag var sjutton år och körde bil med mamma sist så gick det käpprätt åt helvete-mest beroende på mitt temprament och min tjurskallighet. När mamma sa SVÄNG blev jag vansinnig för att hon inte sa till i tid, eller rättare sagt det som jag tyckte var i tid. Och det slutade med att jag stannade vid en bussficka, gick och satte mig i baksätet och surade så mycket så jag helt kom av mig med körningen. I nio år.
Den här gången är jag övertygad om att det kommer att gå bra. Mitt humör har lagt sig ganska ordentligt de senaste nio åren. Jag blir inte sådär vansinning inombords jämt som jag kunde bli när jag var yngre.
Handledarutbildningen var verkligen bra och vi fick många bra tips som vi kommer att ha användning av. Dessutom fick man en utbildningsplan som man kan följa. Great, steg 1-15 ska tragglas igenom steg för steg! Nu är det bara att vänta på tillstånden från Länsstyrelsen (jag och brorsan som trodde att vi skulle kunna få köra i kväll, damn it!).
Det värsta med utbildningen var att jag insåg att jag förmodligen på min nästa körlektion kommer att få backa. Min stora fasa.
Förresten, jag tänkte passa på att ta förarbevis för skoter också när jag ändå håller på. Inte för att jag kör mycket skoter, men om man får chansen ibland är det så tråkigt att tacka nej. Är det någon som vill hänga med på utbildning?
När jag var sjutton år och körde bil med mamma sist så gick det käpprätt åt helvete-mest beroende på mitt temprament och min tjurskallighet. När mamma sa SVÄNG blev jag vansinnig för att hon inte sa till i tid, eller rättare sagt det som jag tyckte var i tid. Och det slutade med att jag stannade vid en bussficka, gick och satte mig i baksätet och surade så mycket så jag helt kom av mig med körningen. I nio år.
Den här gången är jag övertygad om att det kommer att gå bra. Mitt humör har lagt sig ganska ordentligt de senaste nio åren. Jag blir inte sådär vansinning inombords jämt som jag kunde bli när jag var yngre.
Handledarutbildningen var verkligen bra och vi fick många bra tips som vi kommer att ha användning av. Dessutom fick man en utbildningsplan som man kan följa. Great, steg 1-15 ska tragglas igenom steg för steg! Nu är det bara att vänta på tillstånden från Länsstyrelsen (jag och brorsan som trodde att vi skulle kunna få köra i kväll, damn it!).
Det värsta med utbildningen var att jag insåg att jag förmodligen på min nästa körlektion kommer att få backa. Min stora fasa.
Förresten, jag tänkte passa på att ta förarbevis för skoter också när jag ändå håller på. Inte för att jag kör mycket skoter, men om man får chansen ibland är det så tråkigt att tacka nej. Är det någon som vill hänga med på utbildning?
Finfrämmandet har åkt
Det är så man blir lite ledsen när man ska säga hejdå till Umeå-Marika och hennes fina pojkvän. Jag gillar verkligen att ha de två här, det är så kul! Hoppas de kommer och hälsar på snart igen. Tur att vi bestämde att jag ska åka uppåt om två veckor, jag längtar redan dit.
Formidabelt foto
Det slog mig att jag hade bilder i kameran som jag inte hade tittat på än. Den här bilden som togs i går kväll hade jag helt glömt bort. Hehe. Vi ser exakt ut som riktiga statstjänstemän brukar göra, eller hur?
Föreläsningar och discodans
"En processkarta för att styra huvud-och stödprocesser".
Gäääsp. Gårdagen tillbringades på Stadshuset hela dagen, där det var föreläsningar och information inför en omorganisering på jobbet. Jag som normalt gillar lite halvtorra ämnen som handlar om organisationer, var tvungen att klappa igång mig själv på kinderna emellanåt för att inte nicka till. Det hjälpte inte direkt till att det var mysbelysning i lokalen.
En kvinna vid namn Lili Öst agerade konferencier och musikalisk underhållning/inspiration. Hon sjöng en helt fantastisk variant av I Believe I Can Fly, jag blev så uppfylld av hennes känsla så tårarna var på väg. Vi fick medverka på lite skratt-terapi, allsång och samba också. Hon gjorde det bra som fick i gång 300 statstjänstemän på allsång och hennes punkter var ett skönt avbrott mot de tunga ämnena.
Sen blev det afterwork. Och jag måste säga att statstjänstemän äger på dansgolvet, för när DJ Collén började pumpa 80-talsmusik och sprutade ut discorök runt klockan sju så blev dansgolvet fullt. På en gång! De sista tappra själarna höll på ända till klockan var halv ett i natt.
Tur man är ledig i dag.
Gäääsp. Gårdagen tillbringades på Stadshuset hela dagen, där det var föreläsningar och information inför en omorganisering på jobbet. Jag som normalt gillar lite halvtorra ämnen som handlar om organisationer, var tvungen att klappa igång mig själv på kinderna emellanåt för att inte nicka till. Det hjälpte inte direkt till att det var mysbelysning i lokalen.
En kvinna vid namn Lili Öst agerade konferencier och musikalisk underhållning/inspiration. Hon sjöng en helt fantastisk variant av I Believe I Can Fly, jag blev så uppfylld av hennes känsla så tårarna var på väg. Vi fick medverka på lite skratt-terapi, allsång och samba också. Hon gjorde det bra som fick i gång 300 statstjänstemän på allsång och hennes punkter var ett skönt avbrott mot de tunga ämnena.
Sen blev det afterwork. Och jag måste säga att statstjänstemän äger på dansgolvet, för när DJ Collén började pumpa 80-talsmusik och sprutade ut discorök runt klockan sju så blev dansgolvet fullt. På en gång! De sista tappra själarna höll på ända till klockan var halv ett i natt.
Tur man är ledig i dag.
En på miljonen
I morse på Nyhetsmorgon skulle en gammal farbror skrapa en av de där gigantiska trisslotterna. Han var lite bekymrad och oroad för hur det skulle gå. Normalt så är människor som ska skrapa en lott i direktsändning lite nervösa och de vill helst vinna mer än de garanterade 50 000 kronorna. De brukar bli besvikna när det visar sig att det slutar på den garanterade nivån.
Men farbrorn i morse, han var orolig för att vinna mycket pengar. Han ville inte bli rik, sa han. Farbrorn måste vara en på miljonen. Så programledar-Tilde och farbrorn stod och hoppades på att han skulle vinna den lägsta summan. Det var väldigt nervöst ett tag när han hade skrapat fram två rutor med 5 miljoner. Som tur var så landade vinsten lite lägre.
Hur mycket han vann? 500 000 kronor.
Men farbrorn i morse, han var orolig för att vinna mycket pengar. Han ville inte bli rik, sa han. Farbrorn måste vara en på miljonen. Så programledar-Tilde och farbrorn stod och hoppades på att han skulle vinna den lägsta summan. Det var väldigt nervöst ett tag när han hade skrapat fram två rutor med 5 miljoner. Som tur var så landade vinsten lite lägre.
Hur mycket han vann? 500 000 kronor.
Casinot goes partytält
När min mamma frågade om jag ville följa på Casino Cosmopol och se Ständut Blakk så kunde jag självklart inte säga annat än ja. Det ska bli mycket intressant att se Ständut Blakk spela i finsalongerna i kväll i stället för i ett illaluktande öltält. Det är fullbokat, så förväntningarna verkar vara höga.
Kommer fiol-Per stå på borden och spela?
Är kepsen på sångarens huvud på plats i kväll?
Blir det en total kulturkrock?
Spänningen stiger.
Ständut Blakk- Run, Run Away (en riktigt grym inspelning-promise)
Kommer fiol-Per stå på borden och spela?
Är kepsen på sångarens huvud på plats i kväll?
Blir det en total kulturkrock?
Spänningen stiger.
Ständut Blakk- Run, Run Away (en riktigt grym inspelning-promise)
Körlektion #3
-Gasa gasa gaaaasa!
-Jag gör ju det.
-Nämen du måste gasa mer. Kom igen och sluta fega. Och så växlar du upp till fyran!
Sagt och gjort: jag gasar. Men inte så fort. Uuuuh, det är så obehagligt när jag ser att jag närmar mig en korsning! Korsningen kommer närmare och närmare och körskolläraren säger åt mig att bromsa, bromsa, broooooomsa. Bromsen stampar jag mycket hellre på än på gasen. Här ger körskolläraren mig instruktioner.
-Backspeglarna. Blinka. Bromsa. Bromsa mer. Ner med kopplingen, växla ner, upp med kopplingen och sväng vänster.
-Nej, jag vill inte svänga. Det kommer ju bilar!
-Klart du ska svänga vänster här, du har företräde. Alla från vänster får lugnt vänta på dig.
-Nej, jag svänger inte. Jag TÖRS inte! Jag vill inte!
Här väntar jag ut tre bilar som i kör förbi utan att ens ta notis om mig. Till slut samlar jag mod och börjar förbereda mig för en vänstersväng. Halvvägs ut i vägen kommer något körande mot mig i hög fart.
AAAAAAAAAAAAH!
Tvärnit. Hög puls. Uppspärrade ögon. Torr i munnen. Körskolläraren muttrar något om att det är konstigt att folk i trafiken inte kan högerregeln.
Det är tredje körlektionen och jag har varit tvungen att tvärnita två gånger. Egentligen borde jag aldrig tordas sätta mig bakom ratten igen. Men fan också, det är nu eller aldrig. Än kan jag inte påstå att det är speciellt kul att köra bil.
-Jag gör ju det.
-Nämen du måste gasa mer. Kom igen och sluta fega. Och så växlar du upp till fyran!
Sagt och gjort: jag gasar. Men inte så fort. Uuuuh, det är så obehagligt när jag ser att jag närmar mig en korsning! Korsningen kommer närmare och närmare och körskolläraren säger åt mig att bromsa, bromsa, broooooomsa. Bromsen stampar jag mycket hellre på än på gasen. Här ger körskolläraren mig instruktioner.
-Backspeglarna. Blinka. Bromsa. Bromsa mer. Ner med kopplingen, växla ner, upp med kopplingen och sväng vänster.
-Nej, jag vill inte svänga. Det kommer ju bilar!
-Klart du ska svänga vänster här, du har företräde. Alla från vänster får lugnt vänta på dig.
-Nej, jag svänger inte. Jag TÖRS inte! Jag vill inte!
Här väntar jag ut tre bilar som i kör förbi utan att ens ta notis om mig. Till slut samlar jag mod och börjar förbereda mig för en vänstersväng. Halvvägs ut i vägen kommer något körande mot mig i hög fart.
AAAAAAAAAAAAH!
Tvärnit. Hög puls. Uppspärrade ögon. Torr i munnen. Körskolläraren muttrar något om att det är konstigt att folk i trafiken inte kan högerregeln.
Det är tredje körlektionen och jag har varit tvungen att tvärnita två gånger. Egentligen borde jag aldrig tordas sätta mig bakom ratten igen. Men fan också, det är nu eller aldrig. Än kan jag inte påstå att det är speciellt kul att köra bil.
Svart och akustisk
Säg hej till min nya kompis! Eller till min nya plågoande ska jag kanske säga, med tanke på hur ont jag har i fingrarna. Dessutom har jag fått utslag på underarmarna och händerna, kan det måhända vara en tidigare okänd typ av gitarrallergi?
Skratt- attack
För den som vill öva på lite moves innan det är dags att bege sig ut på dansgolvet.
Fräscha Kungliga Bratakademins Danskurs
Fräscha Kungliga Bratakademins Danskurs
Fluffifluff-fluff
Mmmm, vilket underbart täcke jag har införskaffat! Tänk att jag sovit med ett sånt tråkigt täcke så länge. Det täcket jag köpt är ljuvligt fluffigt, luftigt och alldeles lagomt varmt. I morse ville jag mer än någonsin ligga kvar i sängen och mysa och kura in mig i en kokong av täcke. Eftersom det var så skönt så gick jag och köpte en matchande kudde direkt efter jobbet i dag. Tänk så skönt jag kommer att sova i natt, wonderful!
Bild från Värnamo Sängkläder
Körlektion #2
En stooor lastbil med bred last och släp mötte mig i en korsning och lämnade ingen plats bredvid på vägen- så körskolläraren och jag nitade samtidigt. Halvsvettigt. Annars gick körningen rätt bra trots trånga gator med parkerade och mötande bilar. Och jag använde blinkers den här gången.
Mitt humör
Arg och less är två ord som beskriver mitt humör och min känsla i kroppen just nu. FÖR I HEEELVETE skulle jag vilja skrika och kasta saker som låter och kraschar. Det är fan inte mycket som känns bra. Huvudet spränger, hela kroppen känns avig av alla jobbiga känslor. Jag försöker och försöker och försöker att vara positiv och tänker att "det blir nog bättre" men jag börjar tvivla.
Arg 1. som känner ilska och/eller på ett närapå aggressivt sätt anser att något är väldigt fel
Less 1. uttråkad; trött (på något)
Enligt Wiktionary
Arg 1. som känner ilska och/eller på ett närapå aggressivt sätt anser att något är väldigt fel
Less 1. uttråkad; trött (på något)
Enligt Wiktionary
Körlektion #1
För första gången i världshistorien så har Johanna Mattsson tagit en körlektion! Det är värt ett del ord som
HALLELULJA
HURRA
ÄNTLIGEN!
Som den riktiga novis jag är så fick jag såklart börja med start och stopp. Tydligen så gasade jag lite för kvickt och körde iväg för fort första gången. Men hallå-det var väl inte så konstigt med tanke på att det räckte med att man petade på gasen! Så var det inte på den gröna Volvo 240 som jag körde för tio år sedan.
Och det här med mjuka inbromsningar var inte något som jag hade fallenhet för på en gång heller. Stackars stackars min körskollärare.
Men hey, varför fokusera på det som gick dåligt när det var flera saker som gick bra! Som att jag var duktig på att svänga (inga dumma kommentarer nu, låt mig få tro det). Jag körde inte ihjäl mig själv eller något annan. Jag kissade inte på mig av nervositet. Dessutom kunde jag kontrollera min kropp så att jag inte skakade och det gick bra att starta bilen och att komma iväg.
Ett stort hinder är passerat och nu är det bara att köra, köra och köra! Och det ska jag banne mig göra.
Bo Kaspers Orkester- I Samma Bil
HALLELULJA
HURRA
ÄNTLIGEN!
Som den riktiga novis jag är så fick jag såklart börja med start och stopp. Tydligen så gasade jag lite för kvickt och körde iväg för fort första gången. Men hallå-det var väl inte så konstigt med tanke på att det räckte med att man petade på gasen! Så var det inte på den gröna Volvo 240 som jag körde för tio år sedan.
Och det här med mjuka inbromsningar var inte något som jag hade fallenhet för på en gång heller. Stackars stackars min körskollärare.
Men hey, varför fokusera på det som gick dåligt när det var flera saker som gick bra! Som att jag var duktig på att svänga (inga dumma kommentarer nu, låt mig få tro det). Jag körde inte ihjäl mig själv eller något annan. Jag kissade inte på mig av nervositet. Dessutom kunde jag kontrollera min kropp så att jag inte skakade och det gick bra att starta bilen och att komma iväg.
Ett stort hinder är passerat och nu är det bara att köra, köra och köra! Och det ska jag banne mig göra.
Bo Kaspers Orkester- I Samma Bil
