Ibland känns det som att min utveckling står stilla. Ge mig för bövelen ett inspirerande jobb där jag får utvecklas och komma med idéer, utan att stoppas av en massa regelverk och en inkörd myndighetskultur.

En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio.  Elva, tolv... tjugo.

Ett djuuupt andetag. Sen berättar jag hur jag känner, vad jag tror, vad jag tycker, vad jag vet. Ytterligare en gång. Men det känns lönlöst ibland. Och det är nästan så att jag tror att jag har en sjukdom eftersom jag inte klarar av att vara tyst när jag ser förbättringar som kan göras och förbättringar som kan göras fort. Snabba resultat är ju kung. Men det matchar inte med det statliga tänket, för allt ska malas mellan sjuttioelva kvarnar innan det händer något.

Det finns bara två lägen på mig- antingen ifrågasätta sådant som jag tycker kan göras bättre eller inte veta om vilka problem som finns.

På vägen hem från jobbet i dag mötte jag en kompis som pluggade informations- och PR-programmet och statsvetenskap samtidigt som mig. När jag pratade med henne så fick hon höra om min oerhörda frustration som jag kan känna över mitt statliga jobb. Ur min mun bubblade det några små svordomar, det ska erkännas. Samtidigt ruskade jag på huvudet och sa (eller kanske snarare halvskrek)

- Hur kunde jag tro att ett jobb på en myndighet skulle passa mig som handen i handsken? Hur kunde jag inbilla mig det under hela min studietid? Förklara för mig vad jag tänkte med, när jag trodde att jag skulle passa in på en myndighet?!

Som den kloka och eftertänksamma människa som hon är, så svarade hon
- Jamen, Johanna. Du passar in där. Du passar bara inte in med proppen av 40-talister för ni tänker helt olika.

Hon har rätt. Men vad ska och kan jag göra åt saken? Det är jobbigt nu.