Fyra och en halv timmes restid i en varm proppfull buss på väg hem från Stockholm är inget drömscenario. Men det var det värt eftersom helgen i Stockholm har varit kanonbra. Tack Helena och Andreas för en trevlig helg!

Brevid mig på bussen på väg hem från Stockholm satt en vänlig utländsk man. Han bjöd mig på clementiner, som jag först tackade nej till av ren automatik. Men när han insisterade tackade jag till slut ja till en av de orangea frukterna (bakom mig i bussen satt en bekant som jag hade pratat med och även hon blev erbjuden en clementin). Tio minuter senare försökte han få mig att smaka på kalkonmortadella och något specialbröd. När jag tackade nej och lade till att jag var vegetarian såg han lite ledsen ut.

Efter ett litet tag åkte en stor kartong fram som var full av bakverk i alla dess former och varianter och när jag tackade nej till dessa så kände jag mig som en usling.

- Det är jag som har gjort dom, du vet jag är bagare, sa han besviket och försökte ännu en gång få mig att ta en av alla dessa friterade saker.

Vi pratade på ett bra tag innan jag sjönk in i min tidning och pluggade igen öronen med musik. Framför mig i långa rader satt det människor som fixerade blickarna mot ett svart fönster eller mot ett grått golv i mittengången på bussen. För hemska tanke, tänk om den du sitter brevid skulle börja prata med dig. KATASTROF. Eller?

Det slog mig verkligen hur torra, kalla och trista vi svenskar är som kan sitta en hel bussresa bredvid någon utan att ens tilltala personen på flera timmar. Trots att man sitter så otroligt nära varandra så att man ibland rör vid den som sitter på sätet bredvid. Om du sköter ditt, så sköter jag mitt. Mannen bredvid mig bjöd verkligen till och ville göra bussresan lite trevligare och då blev jag ställd eftersom man är så ovan det beteendet. Är det inte lite tragiskt?