För ungefär tre månader sedan så var jag på Ikea med Emma. När vi gick igenom blomavdelningen doftade det så underbart av alla jasminblommor, så jag kunde bara inte låta bli att grabba tag i en planta med en massa knoppar på. Ungefär samtidigt hörde jag en tant bredvid "prata för sig själv" och säga de är ju så härliga, men de är ju helt omöjliga att sköta, de är såååå svåra. Jag slår vad om att hon sa det för att jag skulle höra henne; hon ville väl hytta lite med ett varningens finger.

Under de månader som har gått så har knopp på knopp ramlat av plantan och en massa vissna blad har legat på golvet och skräpat. Jag började lite smått tappa tron på att jag någonsin skulle få den att blomma. Visst är bladen på plantan blanka och fina, men man vill ju ändå ha de vackra blommorna också. Vissa stunder har jag trott att tanten på Ikea skulle få rätt, att den skulle dö. Samtidigt har jag tänkt att jävlar i mig att tantskrället ska få rätt.

Och i går började en knopp att blomma! Där fick du tanten. Jag klarar minsann av en svår jasmin-planta.