I korridorerna, i matsalen och lite varstans på min arbetsplats åts det julbord i går kväll. I varje litet hörn där man kan klämma in bord och stolar satt det folk och åt, i tre våningar. Vi är kanske 380 personer som arbetar i huset och jag tyckte förbannat synd om cateringföretaget som hade den otacksamma uppgiften att mätta alla munnar som var utspridda på tre våningar.

Fritidsföreningen på mitt jobb har känselspröten utfällda och anordnade i år efter julbordet en julpub med tema dansband. Det verkar ju vara lite inne med dansband nu för tiden, med tanke på den här Dansbandskampan som det står om i alla tidningar. Ni förstår väl hur överlyckliga många blev som arbetar på min myndighet? Medelåldern är nog nära 50 år skulle jag gissa.

Lars-Owez hade release på sin nyinspelade singel och det lät för jävligt. Medlemmarna i dansbandsorkestern Lars-Owez var egentligen medlemmar i Fritidsföreningen som hade sjungit in Black Jacks gamla dänga Inget Stoppar Oss Nu. Det gjorde ont i hela min kropp av falsksången, men det var rätt kul att se hur folk ansträngde sig för att sjunga bra. Jag bedövade snabbt kroppen med ett glas vin som kvickt dämpade lite av mina smärtor i kroppen.

Danstävlingen som ägde rum var i sig ett spännande moment. Sällan har man skådat en större skara förväntansfulla kollegor i matsalen tidigare. Det spexades med blommor i munnen, buggades bort halsband och strumbyxklädda ben gneds mot illa sittande kostymbyxor. Vinsten i tävlingen var en stor buckla och rungande applåder.

Dansbandet Svänzons spelade och många dansade kind mot kind. Ytterligare några glas vin åkte ner i min strupe- jag insåg att  det enda sättet att överleva kvällen var att bli aningens mer alkoholpåverkad än salongsberusad.

Några från min avdelning, fräscha ungdomar inklusive jag själv, försökte oss på att dansa lite discodans när det inte var smäktande låtar utan lite ABBA-takter. Men de där foxtrotdansande paren hade en tendens att knuffa ut oss från dansgolvet, som om att de ägde hela golvet! Vi försökte med allt, men till slut gav vi upp tanken på att få stå på en liten bit av dansgolvet och kapitulerade därifrån. Det var inte ungdomarnas kväll i går helt enkelt, utan kvällen tillhörde dansbandsmaffian som till varje pris skulle ha hela dansgolvet för sig själva.

Plötsligt fick vi höra ett rykte om att det anordnades en alternativ klubb en bit bort i korridorerna, inne bland labyriterna som består av kontor och väpplingar. Oh yes!  Vi begav oss dit med en gång. Mina öron och min själ tackade när de fick vila från dansbands-mardrömmen och höra normal musik igen. Låt det dröja länge tills jag får höra dansbandstakter igen.