Så har man då sett den omtalade Sex And The City-filmen. När andra började snyfta så försökte jag hålla mig för skratt; filmen var inte gjord för mig tror jag. Lite för plastigt, lite för girly och lite för mycket rosa fluff-feeling. Var teveserien verkligen så? Själv har jag alltid tyckt att tonen varit råare i teveserien än vad jag upplevde att filmen var.

Om teveserien kändes nyskapande och frigörande, så kändes filmen patetiskt traditionell. Och jag kan inte låta bli att haka upp mig på alla varumärken som placeras mitt i bild eller nämns i dialogerna, trots att det är en del av grejen bakom succén.

Nästa gång får det bli en riktig film.